Nu har vi varit ute i två timmar, gått uppför backar, nerför backar, över stängsel och murar och blivit utskällda av en bonde. Jag är helt slut, boxern halt och spanieln ivrig att gå ut på nästa tur. Men det är precis så som det ska vara (förutom att vi inte går ut med mål att irritera bönder och deras marker) och som belöning efter all aktivitet drack vi kaffe och varmchoklad. Solen strålar in genom fönstret och jag borde nu egentligen sitta och skriva frenetiskt på romanen med det har gått trögt och jag undrar om det blir något av det hela taget. BORT MED TVIVEL OCH JANTELAGEN sen börja skriv...det säger mitt inre och mer logiska jag.

Jag känner mig som en manglad svensk. Idag när jag travade in i min väninnas galleri blev jag mycket snart överöst med franska artigheter. Det sades ditt och datt och jag stod mest och försökte se ut som en installation. Folk vinkade, utbytte hälsningskyssar och bar små franska flaggor på kavajerna. Otroligt kontinentalt. Fast det är inte orsaken till att jag känner mig manglad, nej det var nog egentligen promenaden längs med stranden och havets sus och solens strålar i ögonen, som gjorde mig så där riktigt nystrykt och fräsch, i alla fall fram till lunch.

Någon har dött bakom vår gata. Imorse var området avspärrat med ¨police¨-tejp och ett litet vitt tält var upsatt mitt på gångvägen. Kusligt och samtidigt jättespännande, för kanske vi vet som har blivit mördad eller tom mördaren själv. Det kan ju vara bara ren händelse men inatt var det någon som gick upp och ner på gatan och sjöng och svor och sjöng omigen, min partner gick ut och sa till honom att vara tyst. Hundarna var som galna och Blandrasen satt som ett ljus bredvid mig i sängen tills vi inte kunde höra honom mera. Det brukar aldrig hända och nog har vi hört fyllosånger förut både hon och jag. Killen, som sjöng, lydde min partners råd och gick iväg, mot den riktning där ett lik nu ligger...

Det regnar, det öser ner och det blåser. Usch va tråkigt! Jag sitter och tittar ut genom arbetsrumsfönstret och försöker hitta energin till att kliva ut i vädret. Var är mina gummistövlar? Eller rättare sagt: Var är min vänstra gummistövel? Jag hittade den högra i garderoben men vart har den vänstra stövlat iväg till?

Här sitter jag nu med en liten sådan där ångest (är lite ångest=ågren? Tycker mig minnas att på en Lunda karneval, för en massa herrans år sedan, var det någon som böjde ågren i komparationsgraderna: ågren (positiv), ångest (komparativ), ANGST (superlativ)) medan jag läser andras bloggar och beundrar deras vackra skrivstil. Fast å andra sidan VET jag att det gäller bara att skriva och skriva och åter skriva och läsa. Mer än ågren har jag dock inte...fast egentligen vet jag inte riktigt hur det känns att ha ANGST...så jag kanske inte ska uttrycka mig mer om saken. För övrigt anser jag att grammatik är något fasligt svårt att hantera.

Inatt drömde jag att vi var vid Fontana di Trevi igen. Men det var tidigt på morgonen, så tidigt att de hade inte ens slagit på fontänen (för den är ju avstängd på natten, visste du inte det?). I alla fall, prick klockan halv sju kom det en man och började snurra på den uråldriga rostiga kranen till fontänen. En kvinna i turkos badmössa och matchande baddräkt satt redan redo mitt i fontänen, väntandes på en fors av vatten. Vattnet sköljde över henne och under henne och så stark var kraften att hon hamnde rakt upp i en av souvernirbutikerna, mitt i vykortsståndet.

Hur ofta bör en medelsvensson egentligen byta dammsugare? Mina dammsugare ¨lever¨inte längre än max två år sen avslutar de alltid de sina liv i ett magnifikt moln av rök. Jag försöker att verkligen ta hand om dem, jag tvättar filter och håller allt rent. Är det kanske hundhåren? Smyger de sig in tillslut till själva hjärtat i dammsugaren och fyller det med päls? Kanske jag också skulle tillägga att de hundhår jag endast under en vecka suger upp, skulle jag med lättja kunna bygga en schäfer med. Det är nog där felet ligger.

Jag fick frågan här om dagen: Hur gör man en lyckad raggning? Ja, frågan kanske inte var riktigt så direkt men det var vad han ville veta. Han hade varit singel i flera år och fick han som han ville,sa han, skulle han helst vilja sitta hemma en fredagkväll och inte gå ut på klubbar och barer (det var där vi träffades på fredagkvällen). Hmmm, ja hur gör man? Han frågade vidare om vad kvinnor ville ha hos en man. Det första jag sa var: En man som lyssnar. En man som lyssnar och ställer frågor och diskuterar. Han tittade förvånat på mig. - Är det verkligen så enkelt, frågade han då. Ja, så enkelt är det. Men det är inte enkelt egentligen. Inte när det kommer till kritan. Jag sa att han borde prova på internet dating. Det ska bli spännande att se hur det går för honom. Han sa något annat, vilket gjorde mig glad, där vi stod och tittade på alla mer eller mindre halvt avklädda unga damer på dansgolvet. -Jag förstår inte varför de måste visa så mycket hud. Less is more! Äntligen en man som vågar säga sanningen. Min partner och jag hade varit ute på middag innan klubben. Vi åt mexikanskt tills vi nästan sprack. Min bantning, å andra sidan, sprack absolut, säkert 3000 kalorier i de där tre rätterna inkl vin. Så det var nog tur att jag alltid går efter regeln ´less is more´, med min långärmade skjorta och jeans, som kunde på ett ganska opretentiöst sätt hålla mina valkar i schack.

Planterade en buske igår. Eller kanske rättare sagt, något som kanske kommer att utvecklas till en buske. Just nu ser den bara mest ut som en pinne med lite spagettirötter. Jag hoppas innerligt att jag planterade den med rätt sida upp. Det kan ju faktiskt vara så att spagettirötterna är blivande kvistar och pinnen en rot...hmmm...jaha... nu ska jag oroa mig lite för det också. Påsk kommer med stormsteg. Nästan en hel vecka ledigt. JIPPI! Hade planerat i mitt lilla schema att bara skriva och påta i trädgården och kanske måla lite i sovrummet. Men så kom mitt vardagsliv i vägen. Jag har blivit bortbjuden till svärföräldrarna över helgen, kan inte tacka nej, vill inte verka oartig = typiskt svenskt. Men jag vet också att det blir en urkul helg, för det brukar det bli, när jag och hundarna tar oss över till dem. God mat, långa promenader längs med stranden, vin och skratt, vad mer kan en utlänning egentligen önska sig en påskhelg?

Bantningen går riktigt bra. Blandrasen äter motsträvigt en liten bit gurka och morötter ihop med hundmaten. Hon är inte glad, hennes öron vänder sig rakt neråt nar hon ser vad lite hon har fått i sin skål, sen vänder hon ögonen upp mot mig. När hon tror att jag inte märker något föser hon bort Spanieln och tar ett par tuggor från hennes mat. Jag önskar både Blandrasen och jag var som hon. Spanieln äter inte om hon inte är hungrig och det märks riktigt när hon äter bara väldigt lite om hon tidigare under dagen har sprungit väldigt lite. Kalorier in=kalorier förbrända.

Jag tycker inte om sommartid. Jag tycker inte om att sova en timma mindre. Vaddå sommartid förresten, det snöade bara lite lätt igår på eftermiddagen. Sen kom en isande vind, ¨From the Arctic¨var det någon som sa. Hundluckan i köket flög då och då upp av vindpustarna och det tjöt lite lagom mysigt kusligt genom den.

Efter att Blandrasen rev sig i sidan och fick elva stygn och jag fick en utskällning från veterinären att hon var tjock, ska vi nu banta. Veterinären frågade spydigt om bantningskuren var munkar och pannkakor, sen la till lite snabbt, att det var ju inte konstigt att hon sprang in i en rostig stolpe med en sån hydda som hennes. Jag gjorde precis alla de tabbar jag själv lyssnar på varje dag på jobbet. Jag får alltid höra:¨Men jag borstar tänderna varje dag ju, JÄTTENOGRANNT, så jag förstår inte varför jag får så många hål. och jag äter inget godis...nästan och dricker bara vatten. Det måste vara något genetiskt¨. Så jag stod där hos veterinären och hör mig själv säga: ¨Jag fattar inte hur hon kan va så tjock. Hon får väldigt lite mat och mycket motion. Jag tror hon har långsam metabolism nu när hon är äldre.¨ Jag kände riktigt hur mitt logiska jag försökte desperat sparka mig på smalbenen för att få mig tyst, men ack nej, jag bara babblade på om hennes ålder, att det kanske var märket på hundmaten och den där burkmaten det ligger nog massa gömda kalorier i den etc etc. Sen gjorde han precis samma suck, som jag brukar göra (fast då bakom en mask), höjde bara på ögonbrynen och tog hand om hunden. Japp, så nu ska vi banta, hon och jag. Jag ska gå ner 6kg och hon ska gå ner tills man kan känna revbenen (för det läste jag på en affisch hos veterinären).

NHS i Storbritannien är inte till för de sjuka. Här har du ca 7 min att tala med läkaren, det är inklusive att han skriver ut ett recept. Har tänkt att nästa gång det bär till doktorn, skriva upp mina plågor i en anteckningsbok, staplar, rangordnade, med det mest trängande först, så jag inte glömmer. Skulle spara en vansinnigt mycket tid. Nervositeten börjar redan i väntrummet, det är receptionistens domän. Receptionister i NHS är inte att leka med, det har jag också lärt mig. De vakar över väntrummet med hökögon och är man inte snäll vrålar de ut ens åkomma högt och ljudligt så att inte heller den mest lyhörde ska missa något. Jag har börjat att le stort varje gång jag kommer in för att mjukgöra dem lite. Det funkar inte. De stirrar stint tillbaka, suckar lite och pekar mot en ledig stol när jag har sagt mitt namn. Fast det kanske är menat, för väl inne hos doktorn har shocken från receptionisten gjort att jag inte kommer ihåg allt jag skulle säga och kan hålla mig till de sju minuterna.

Nu hoppar jag nästan jämfota av otålighet. När är den sista frosten? Var den inatt? Kan jag springa ut med irislökarna nu? Nähä, fortfarande för tidigt, fortfarande för mycket vinter i vårluften. Men fåglarna har börjat sjunga och hundarna väcker mig vid halv sju tiden och undrar om det inte är dags att gå ut snart för det har ju varit ljust i timmar. Det luktar vår. Den där jordiga lite fuktiga vårdoften är här. Vinterjackorna är förvisade till bakre delen av garderoben och vårskor borde köpas (men det är så fasligt tråkigt att gå och trängas i affärer när man kan vara ute i solen).

Cancer. Ett ord med en oerhörd tyngd. Alla vet och känner vi den. Nu har den dykt upp i min närhet, en arbetskollega har precis blivit diagnostiserad med bröstcancer. Så mycket mer respekt får vi inte när den kryper upp så tätt intill. Jag frågade många frågor igår och hon var helt lugn har tagit det med ro. Det finns ju inget annat för det. Ta en bit i taget, ett steg, så ett steg till och ännu ett. Hennes familj tog det mycket hårdare, de oroar sig, de har sett andra släktingar få diagnosen och inom veckor vara borta. En människa som hon är att se upp till. Hon har den mest vackra av själar, alltid ett leende, alltid en hjälpande hand till och med nu. Det är synd och skam att just en person som hon skulle få detta också. Men igår gav hon mig hopp istället för oro. Hon är en sån som det bara strömmar ut positiv energi från. Alla borde vi sträva att bli en energigivare.

Idag tog vi bilen ut till havet. Glatt trampade vi genom tång och sand. Blandrasen hittade en pinne och Cockern sprang efter fåglar, Boxern haltade modigt alldeles bredvid mig. Väl hemma igen såg det ut som om vi hade med oss halva stranden hem. Är det någon som vet hur lite sand kan sprida sig genom huset i en sån hast? Kanske en fysisk lag eller en matematisk formel. Ut med dammsugaren, funderade om jag skulle dammsuga hundarna också medan jag ändå var igång. Jamen, det är ju ändå dem som är upphovet till allt damm och grus. Sen slutade jag fundera mer på det eftersom det skulle ha gett Cockern en hjärtinfarkt och efter hennes senaste puts och polering av tänder, som kostade mer än en semester, vågade jag inte ens tänka på hur mycket hjärtmedeciner för hundar skulle kosta...jag vill ju ändå ha en liten semester detta året också.

Ibland när jag tar ut mina tre underbara hundar kan jag inte låta bli att ha den där lilla olustiga tanken att fast vi nu är alla en stor familj finns det fortfarande den där lilla känslan av oss och dom. De är vi Blandrasern, Cocker Spanieln och jag mot dem, R och Boxern. Inte nog med det, det syns nämligen så tydligt på hundarna själva. Där springer Cockern och Blandrasen omkring som små yrväder över skogshygget, medan Boxern försiktigt planerar nästa steg med tassen, speciellt om det är vatten och pölar. Blandrasen, som också är äldst har inga synbara besvär med åldern, förutom lite gråa hår och ett surt humör. Boxern däremot haltar och stelnar till om hon har legat för länge. Jag tittar på Boxern och tycker synd om henne. Jag tycker det är synd att hon alltid är lite för sig själv, ingen kommer upp och vill leka med henne, ingen kommer upp i soffan bredvid henne för att värma sig. Jag tycker det är synd att vi inte träffades lite tidigare i hennes liv och hon kunde ha lärt sig lite mer sociala gracer från de andra och mest troligt blivit en i flocken. Om hon är lös nu springer hon gärna upp till andra hundar, men efter ha större delen av sitt liv fått ligga i ett kök utan dagliga promenader eller kontakt med andra hundar vet hon inte riktigt hur och vad hon ska göra. Andra hundar blir sura och fräser till när hon inte förstår att de inte vill leka med henne och hon stirrar häpet på dem men fortsätter ändå. Trots allt har jag sett att hon mycket gärna härmar de andra två. Speciellt Cockern. Om jag ropar och Cockern vänder i full fart, då vänder Boxern också men inte för att just komma till mig utan mer för att Cockern vänder. Jag tittar ibland på henne och undrar hur mycket skada som har gjorts i hennes själ efter att egentligen bara ha blivit köpt i substitut till ett barn men sen, när nyhetens behag tog slut, glömdes bort. Hon är just precis den där lite udda vi alla väl egentligen hade i vår klass, som barn. Ni vet den där som ingen riktigt ville leka med eller sitta bredvid. Jag förundras över hur ett liv som kanske var en nästan misär, kan fortfarande bli så sprudlande glad och en sån stor tillit till mänskligheten. Boxern springer upp till mig om jag har varit bortrest, och viftar med hela kroppen. De andra två försöker fösa bort henne, hon är ju inte en av oss. Nuförtiden tar jag mig mer tid med henne, låter de andra två vänta, hon måste få lite kärlek också och jag hoppas att långsamt men säkert blir hon en av oss alla. Jag tror tålamod och kärlek är svaret till en liten hundsjäls lycka.

Oj! Kan det verkligen vara sant? Nästan ett år sedan sist? Så mycket som har hänt...var ska jag börja min saga... Visst, som gissat, det tog snabbt slut med T efter hemkomsten från Sverige. Och visst var det väl rätt, jag saknade honom inte en droppe medan jag var hemma i hemlandet. Pengarna han var skyldig mig har jag inte ens sett röken av. Vi skickade väl några ursinta mails till varandra efter det, där han bla anklagade mig för att bara vara tillsammans med honom tills han kunde betala tillbaka och han hade ju rätt. Men jag kan inte hjälpa att ibland ligger jag och funderar ihop olika versioner, om och hur jag en gång för alla ska roffa tillbaka de där jädrans punden. Jag drömmer om att dramatiskt sitta i bilen och vänta tills han kommer ut ur porten en tidig söndagmorgon och jag ska då rusa ut ur bilen, upp till honom och slita ut delprotesen ur munnen på honom och skrika ¨Vilken tönt du är. Har du inte råd med implantat va?¨. Men egentligen så vet jag ju att så gör ju inte en svensk och speciellt inte en sån som jag. Annars tar livet stora kliv framåt och ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Har flyttat från min lilla, men ack så älskade, trea till ett litet hus. Bor nu tillsammans med R, tre hundar och en DELUXE hundlucka ut till trädgården (jag jublar, inga sena mörka promenader på stigen runt ruinen där det lär ha setts en sk ¨white lady¨...fast det var ju rätt spännande..(fniss)). Trädgård kanske man heller inte kan kalla det, mer en gräsmatta med lite grus runt. Fast det ska vi snart fixa! Våren står på tur och jag är redo med luktärter och spade!!

Var på en kurs i helgen nere i London och lärde mig riktigt mycket både om mig själv och att jag faktiskt inte är ensam i mina funderingar. Så många av oss drömmer om att en gång kunna skriva den där boken och jag tror, nej jag vet (!), att vi alla kan.