Jo men kanske en vit jul. Det ligger kvar och blir mer! Köpte allla presenter igår. Tänk vad mycket krafs jag kan hitta på och ge folk, som inte behöver något; luktljus, kalendrar, mera luktljus, sprit samt ett antal böcker i olika former. Två av böckerna är skottska noveller skrivna av skottska författare, som tex Ian Rankin, C Brookmyre och Denis Mina. En av böckerna är lite annorlunda då den beskriver det från offrets synvinkel. Vill egentligen läsa den själv men får väl låna den när vederbörande har läst klart.
Sue och E var med och shoppade oxå. Sue, som ibland har svårt med att gå satt i rullstol med sin päls och cigg och blev skjutsad av E, som är en fara både för andra fotgängare och trafiken när hon styrde stolen, hon ursäktade sig med att hon inte hade fått sitt rullstolskörkort än. Det syntes! Sen tyckte nog folk allmänt synd om Sue när E ibland släppte och lät den rulla av sig själv sakta ner mot en väl vald fara och skrek över hela gatan "Look no hands!". Jag gick tio steg bakom, sådär som man gör när man är tonåring och ute med sina föräldrar. Sue kommer från djupaste Georgia, USA där hennes man arbetade som domare i rätten. Hon lärde mig något nytt och jag kände mig mycket liten i min kunskap om bibelbältet där. Tydligen finns det någon sorts baptistkyrka därnere, som använder ormar under högmässan och talar i tungor. tyckte det lät väldigt exotiskt. Måste kolla upp det där lite mera!

var det verkligen så här länge sen

Tiden har runnit iväg, sprungit ut ur rummet, ville inte leka mera med mig. Jag häpnar när jag ser hur lång tid det var sen jag skrev något här...inte bra...men ack så många goda skäl jag har! Att tilläggas också är att det snöar utanför mitt fönster med den svenska adventsljusstaken, fast det kommer väl inte att ligga det gör det ju aldrig här. Ja just det här sitter jag på en torsdag, min normala arbetsdag, men är hemma pga förkylning eller vad det nu är, frisk är jag i vart fall inte. Romanen ligger i bakvatten och jag har pressen på mig att bli klar till januari, det ska gå får bara jobba som ett jehu nu. Mina 48000 ord ligger på samma ställe och stampar, det irriterar mig jag verkar inte få fram mer ord just nu även fast idéerna ligger och trängs i hjärnan, allt det där som jag måste fördjupa karaktärerna i, allt det jag inte får glömma. Jag skriver långa listor, som inte blir kortare utan bara längre och längre. Ett är beslutat Gunilla fick åka till Ullared en dag, hon gillade det, jag visste att hon skulle gilla det och igår tändes ljuset om att lapdancing klubben skulle naturligtvis brinna ner, orsaken till detta har jag inte än, där är ljuset fortfarande släckt. Men petitesser, petitesser. Så mycket annat har hänt och kanske det är just därför jag är sjuk och matt nu, inte bara för att solen i stort sett har försvunnit. För ett par veckor sen ringde min syster och sa att mamma var på sjukhus igen, hon hade någon sorts infektion och var tydligen jättesjuk, jag fick genomgående information från henne varje dag och efter några dagar blev jag orolig. Min syster ringde mig på jobbet till och med och sa att jag skulle inte oroa mig men mamma var jättedålig, men att hon skulle hålla mig ajour om vad som hände. Klart att jag oroade mig, alla de där tankarna om jag skulle åka på begravningen eller inte flödade tillbaka och jag var helt säker på att jag skulle inte kunna klara av att bara lämna vårat trasiga förhållande i limbo. Jag vet inte varför jag gjorde det men jag bad om mammas nummer till sjukhuset och ringde med en gång. Rösten som svarade var så svag och påverkad att jag knappt kände igen hennes röst. Jag började gråta hejdlöst, tårar trillade ner medan jag undrade hur länge till hon skulle kunna leva. Så jag frågade "Mamma vill du att jag ska komma över?" och mamma orkade bara säga "Klart att jag vill! Det vore så bra!". Så nästa dag satt jag på flyget till Köpenhamn, oroad men glad att jag nu hade tagit steget och vad som än hände skulle vi inte skiljas som ovänner. Hon låg i isolering den mesta delen av veckan men vi kunde prata på telefon och B, hennes partner gick in och satt bredvid henne medan jag satt och skrev på Ystad bibliotek. Så vände det! Så långsamt blev hon bättre! Läkarna som under måndagen och tisdagen hade sagt att "läget är mycket allvarligt", bröt isolering, vi kunde träffas, då grät mamma. Där satt vi två vuxna kvinnor och grät. Det behövdes inga förlåt vi respekterar nu varandra. Jag är så glad! Glad i den allra bästa meningen.

vi vann!

Blandrasen och jag vann igårkväll en liten agilitytävling. Ok det var bara på skoj, bara för att kolla in hur duktiga vi var. Men vi vann!!! Tjoho! Tävlingsinstinkten väckt. Sen tävlade vi igen...då förlorade vi...stort...Blandrasen gjorde totalt bort mig. Ponera: Där står jag med henne framför startlinjen och Gary, hundtränaren, säger till mig "Du har världens chans att vinna igen Ulrica! Bara gör samma sak som för en timme sen." Jag skyller på E att jag inte vann den gången. Redan där vid starten, innan första hoppet tittar jag på min gamla hund och ser att hon totalt har förlorat intresset att vinna mig lite mer choklad, näpp, istället ser hon bortåt andra sidan av ringen (ca 100 meter bort) där E nu står och tränar sina hundar. Blandrasen tar första hoppet, jag tänker."Koncentrera dig på mig" Näpp. Hon går under andra hoppet, ger mig en snabb blick som om hon vill säga "Nej, nu orkar jag inte mera". Sen KUTAR hon (hon som inte har någon energi kvar) som en vildhäst upp till E och hennes hundar och där står jag kvar hundlös och drömmen om en andra påse choklad förtvinad. Dumma hund! Ett kommunalt suckande hörs från resten av klassen. Där fick jag!
Spanielns klass tävlade också, men hon är ju så ivrig så hon missar allt jag säger. Men det gör inget vi blev bjudna på choklad ändå.
Sen fick jag en påse från Sverige där det stod "Jag är obegripligt intellektuell". Den gillar jag skarpt. Sen undrar jag: Vem är Berny Pålsson? Har sett mycket om henne på nätet men när jag frågar svenskar har de aldrig hört talas om henne.

svininfluensa

Jag har nu alldeles bestämt mig för att inte vaccinera mig. Kan inte se orsaken till att göra det när det ändå är medierna som har håsat upp det. Fast fick ändå det från de andra på jobbet att jag var dum som inte gjorde det. De lyssnade inte på mina motargument och jag lät det bero. Ibland är människor som får, rädda att ta eget beslut (visst då har man ju ingen annan att skylla på än sig själv...men är inte det det alldeles finurliga med livet). Basta!
E har kommit hem! JAAA! Två veckor har hon varit i Sverige och vi har alla längtat efter henne, få höra lite roliga historier och vad som har hänt sen senast i hennes svenska familjevärld. Vi pratade så mycket imorse på hundpromenaden att vi tappade bort en av hennes hundar, det blev en extra timmes promenad innan vi fick fatt i honom. Mina hundar och jag är riktigt trötta nu. Inget fel i det. I eftermiddag ska jag åka över till henne och se vad för svenska böcker hon har släpat med sig hem.
På skrivarfronten hade jag idag tänkt att gå över och göra lite "editing" på det som redan är skrivet, 34000 ord skrivna nu ca 30000 kvar, det närmar sig.

goda nyheter

Det har hänt så många bra saker här sen jag skrev sist! För första gången på riktigt länge har jag varit så glad att jag har fått tårar i ögonen. Skrivarveckan i London, blev ännu bättre än vad jag hade förväntat mig (om det är möjligt). Hela huvudet fylldes av nya idéer, nya sätt att tänka på och sen få ta del av andras skrivande, träffa nya härliga människor, jag var i himlen. Tänk om man ändå kunde få den där drömmen uppfylld, att frå skriva på heltid, hur underbart skulle det vara!! Jag kom också på hur länge sedan det var jag hade fått positiv kritik för något jag hade åstakommit och hur viktigt det är att säga att folk är bra och att man tycker om dem, att det värmer ända in i själen. Bara ett samtal från syster under veckan om mamma men det var väl rätt bra det också. Mammas cancer inte alls så illa som de trodde, hon ska bara få tabletter nu och sen undersökas igen om ett halvår...tror jag. Mamma har dock tagit mitt råd, hon pratar inte längre om mig i alla fall inte till min syster. Glad att det funkade och egentligen skulle jag nog helst vilja att min syster inte sa något mera om mamma till mig heller (förutom informera mig om hennes cancer och såna saker) för det blir ju lite dubbel standard att jag säger till mamma att inte prata om mig men så pratar jag fortfarande om henne med min syster. Hon skickade mig en jättefin födelsedagspresent i alla fall, Bodil Malmstens "De från norr kommande leoparndern". Hon vet hur mycket jag tycker om hennes skrivande. Det måste jag ju erkänna, hon känner mig väl tanten. Tänkte (drömde) hur det skulle bli när min bok är utgiven och jag gör lanseringen nere i Simrishamn och mamma kommer förbi...det skulle ämnet till en helt ny bok...JA VA BRA! Jobbet detsamma, kom tillbaka sprudlande av glädje och sa att jag skulle ha boken klar i januari, "chefen" sa bara "Jamen det är ju just då som folk märker att de inte klarar av att skriva klart och så blir det ingenting av det hela." Snacka om att inte vilja uppmuntra! Idag är det 4000 ord som gäller, så nu ska jag bara äta lite frukost och sen dyka ner hemma hos Gunilla och hennes värld.

Det ska bli spännande så! Nästa vecka är jag där, i London, på min kurs som jag har längtat efter. Myser riktigt. Bara en hel lång skitvecka på jobb först (inne alla dagar för att den andra har semester...usch). Men jag kan se guldet i slutet av kampen! Inte bara min vecka London, utan även mina födelsedagspresenter från E! Det blir två föreläsningar på Linlithgow Book Festival och den första är på fredag, TJOHO då börjar alltså guldveckan! Har suttit hela eftermiddagen och försökte mig förstå min nya netbook och Linux. jag tror att det är kirrat nu och att jag kan föra över min text från min vanliga laptop till den lilla minidatorn. Så söt, så söt så söt. Märker själv på medan jag skriver hur adernalinet flödar. Kanske flödar det för mycket, jag är jätteorolig för ett par saker i mitt liv men om jag inte fokuserar på dem så kanske de försvinner och jag fokuserar bara på det som är roligt, bara på det som jag kan kontrollera. Men det andra hänger ändå i sluttampen. Ja först och främst är det väl det gamal vanliga, jobbet, jag hatar jobbet och jag hatar att jag ska vara där i en vecka, varje dag, men jag försöker så mycket som jag kan att se fredagkvällen framför mig. Sen är det vilka jag kommer att se imorgon som patienter, speciellt ett svårt fall och jag vet inte hur jag ska lösa problemet och jag vet att det finns bara ett sätt, att vara ärlig mot patienten men det är just det som kommer att göra ont! Fast där kan jag ju heller inte välja någon annan väg. Så det sista, här sitter jag nu en söndagkväll, alldeles själv. R sa åt mig, jag tror senast igår, att söndagar var dagar han skulle spendera med sin son och mig. Han har alltid sin son varje söndag eftermiddag. helt ok! Jag sätter igång middagen medan han kör hem sonen, tänker göra något gott till oss båda, så vi kan sitta och mysa. Sen ringer han och säger att han vill inte ha någon middag, han tar det sen när han kommer hem efter att han har varit och köpt mjölken. Jag är trög att förstå! Vad han egentligen menade var att han var på puben och kommer inte hem på ett tag. Det fattade jag inte förrän jag hade lagt på. Här sitter jag med en middag vi skulle ha ätit tillsammans eftersom söndagar är vår kväll, då han jobbar de flesta andra kvällar och nätter. Jag känner mig ratad och ledsen och är inte på något alls bra humör längre. Jo jag förstår visst måste han också få träffa sina vänner men det han sen som gnäller på att vi inte gör något gemensamt. Jag får väl låta det bero.

Nytt samtal från syster imorse. Hon hade pratat med mamma igen häromdagen, där mamma återigen hade klagat på R och ifrågasatt hans intellekt och intelligens och hade klagat på att han drog mig ner också. Mamma sa:"Men vem umgås egentligen Ulrica med nuförtiden?" "Ja," hade min syster svarat, "det är en massa människor, inte bara R". "Nej", sa mamma, "det tror jag inte. Hon har nog inga vänner kvar bara han. Han uppfostrades nog aldrig hemma såsom han är. Han var nog fosterbarn". Så där höll hon på ett bra tag och fick också in en spark mot pappa när hon sa att han bara blev präst för att få makt över människor. Det tände till i mitt huvud och jag kunde inte hålla tyst längre. Så ett litet mail skickade jag till mamma och påminde henne om den gyllene regeln, om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Nu väntar jag vad som kommer att hända. Men om jag har förstått det rätt så är nog inte alla synapser kopplade i hennes hjärna och mailet kommer nog att få en kritik av henne. Stackars min sjuka syster hon kommer att få höra allt!

Jamen, herregud nu har jag gått upp i vikt! Det var ju inte alls meningen. Till och med byxor jag lyckades klämma mig in i i början av sommaren är för små nu. Och jag säger som alla överviktiga. "Hur kan det komma sig??" Det är bara att dra in på mat och verkligen få de där hungerkänslorna. Blandrasen ser, å andra sidan, riktigt snygg ut nu. Hon har gått ner i vikt som man ser en liten midja, ett par kilo till och hon är klar med sitt bantande. Boxern har också förlorat några kilon men det är istället inte alls bra. Hon är alldeles för smal och jag försöker lägga lite mer godsaker i hennes skål och proteinpulver. Jag tror jag ska nu också äta proteinpulver, mmmm, nam nam.

Jag blir alldeles kall när jag tänker på vad som hände i måndags. Blandrasen hade varit ute på ripjakt hela dagen med min vän E och jag skulle hämta upp henne runt sextiden. När jag kommer in i hennes lägenhet visar det sig att hon har blivit ett par timmar försenad och hennes partner G vill bjuda på middag. men eftersom jag visste att jag hade maten klar redan hemma sa jag ett glatt nej tack jag kommer tillbaka klockan åtta. "Vänta!", sa G, "Innan du går! Det var någon som kom in och letade efter dig idag inne på galleriet och lämnade en lapp". Jag tittade häpet på G, vem kunde det vara? Kunde det vara min gamla pianolärare som jag och E hade sprungit på ett par dagar innan? Vem annars kunde det vara som sökte mig via Es galleri? Jag tog lappen och det kändes som en evighet innan jag kom till namnet, på lappen stod det "Just wanted to have a chance to say sorry", mobilnummer och P. Jag måste ha blivit likblek för G tittade på mig oroligt och frågade om jag var ok. P och jag var tillsammans några månader för ett par år sedan, visst var jag mycket kär i honom men han visade sig vara en kontroll människa, började anklaga mig för att titta på andra män, flirta, gav mig order hur jag skulle klä mig och vilka människor som skulle vara mina vänner. han fick mig att säga upp bekantskapen med E. Och han hade mage att gå in i deras galleri och fråga hur jag och E mådde. Det äcklar och skrämmer mig. Han var den man som gömde min plånbok och pass så att jag inte kunde ta mig från Sverige. Som tur var fick jag ett provisoriskt pass utfärdat i Malmö och vänner och släktingar lånade mig pengar. Han är den ende människa jag hatar. Jag var inte den första som han lovade allt om man bara ändrade lite i sitt eget liv och jag är säkert inte den sista. Han fick mig till att nästan känna mig värdelös och att han var den ende som skulel kunna rädda mig. han hjärntvättade mig. Jag gjorde slut med honom när han förbjöd mig att åka till Sverige för att besöka min mamma. Nu kommer han tillbaka och tror att jag ska förlåta honom, PAH, jag hoppas han våndas och kommer till helvetet.
Lappen, undrar ni, vad gjorde jag med lappen med mobilnumret? G hade tänt en brasa i kaminen och däri slängdes den lilla gråa lappen.

Nytt samtal från min syster igårkväll. Mammas cancer har spridit sig, läkaren visste inte riktigt hur långt men det var någonting på levern och kanske några lymfkörtlar. Han skulle prata med onkologen och ge mamma svar i nästa vecka vad som ska ske nu. Antagligen cytostatika. Han hade gett mamma hopp, trots allt, och sagt hon skulle inte dö än. Vet ej om han sa det bara för att pigga upp eller att det faktiskt var sanning. Vi får vänta och se. Syster var lite ledsen och (tror jag) kände en ganska stor känsla av skuld. Skuld att hon inte har pratat väl om mamma på sista tiden etc etc. Jag vet inte vad jag känner. Tror inte att hon kommer att dö så snart och om hon gör det vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig mest självisk och undrar vem som kommer att ta hand om begravningen, får jag mina utlpnade pengar tillbaka, hur kommer R att mottas på begravningen bla bla bla. Men innerst inne vet jag att jag kommer att bli jätteledsen när hon väl avlider men det är ju faktiskt så livet är och hon har haft ett jäkla bra liv, om jag dör vid 80 med den hälsan skulle jag iaf vara glad.

superpappa

Pappa har blivit av med körkortet. 101km/h på 70-väg. Det var inte illa. Det tyckte tydligen dock polisen. Nu är han deprimerad och lagar köttbullar och potatismos för att pigga upp sig. Pappa borde inte köra bil i alla fall. Han skulle ha lagt av med det när han fortfarande kunde se. Han kan ju inte läsa skyltarna, så inte udnra på att han dundrade på i över 100 och inte konstigt att han tittade frågande på polisen när de frågade honom hur snabbt man fick köra på den där vägen. pappa hade bara ryckte lite på axlarna och sagt "Ja, jag vet inte". Men nu får han sitta hemma och sen ska de ha något möte om straffet han skall utmätas, antar att han inte får tillbaka körkortet. Han har ännu inte löärt sig busslinjerna runt lägenheten så lite får han ju göra nu trots allt. Fotona han tog här har kommit idag och han lovade att skicka några, som minne. Blev nästan gråtfärdig (igen, jag bölar ju alltid) när han berättade det för mig. Man vet ju inte hur länge till han kommer att leva. Jag har också skickat presenter, till mamma och ett fint litet kort men en önskan om snar bättring, visste inte igen om jag borde skriva båda våra namn eller bara mitt eller göra så som jag har gjort tidigare och bara skrivit Ulrica&Co och faktiskt kommer jag inte ihåg vad jag bestämde mig för att göra, snacka om blockering! Kanske jag inte alls skrev under...det hade nog varit det bästa valet, sen packade jag ner en liten schal och tvål. Får se vad som kommer tillbaka.

utmaning 259: skriv om ett ärr

Hon bar det som en åminnelse. En åminnelse om tiden med honom. Ibland var hon bara trött på det, ibland ville hon att det skulle försvinna men ofta särskilt nuförtiden var hon bara stolt. Hon hade överlevt honom. De hade träffats av en händelse ute på en bar i stan. Hon hade inte först sett honom men han hade sett henne. Han hade kommit upp till henne, pratat med henne och bjudit på en drink. Hon hade tänkt att det var väl ok men han var ingenting för henne. På något sätt hade han fått hennes mobilnummer och han hade skickat ett sms dagen efter bara för att se hur hon mådde. Sen rullade det bara på. Han var charmerande, skickade blommor, ringde på kvällen. Hon började mjukna för mannen hon först inte alls hade varit så särskilt intresserad av. De träffades, de kysstes, de älskade. Han tog henne ut på middagar och ut på ställen hon inte visste fanns, de gick på helgerna och promenerade i stan, såg nya affärer, museer, filmer. Snart sa han att han ville dela livet med henne, han sa att han visste att han hade hittat sin själsfrände. Hon kände samma sak, en man hon kunde lita på för första gången i sitt liv. En man hon kunde luta sina trötta axlar mot, han lovade att ta hand om henne för alltid. Bara ett par saker var hon tvungen att ändra på. Han hade inte plats för båda hennes hundar, hon måste välja en att ta med sig när hon flyttade in med honom. Hon måste lova att ge honom tid att introducera barnen, de var ju hans ögonstenar, men bara lite tid sen kunde de leva lyckligt. Han sa att hon behövde inte jobba mera, han skulle försörja dem. Hon sa upp sig från sitt jobb men tittade på hundarna och undrade vem av dem hon skulle välja. Hon bestämde sig att ta semester, åka och hälsa på släktingar innan flytten. Han ville att hon skulle vara med honom. Inte åka iväg just då, det var ju så mycket de fortfarande hade att fixa. De började gräla och mitt i grälet när hon stod oc hstirrade stint in i hans kalla ögon slog han henne. Han slog henne så hårt att hon föll och dörrkarmen slog till henne i bakhuvudet. Hon måste ha domnat bort och när hon vaknade stod han oroligt och tittade ner på henne. Han frågade hur det gick. Hon undrade vad som egenltigen hade hänt. Han sa att hon måste ha stått konstigt för han bara puffade till henne bara lite och hon föll. Hon visste att han ljög, hon visste att hon ljög för sig själv. Med blod fortfarande strömmande nerför nacken tog hon sina bilnycklar och lämnade honom utan ett ord. Hon körde direkt till akuten, fick sju stygn och körde hem. Ingen annan kunde se ärret, men hon visste att det fanns just där och med fingrarna kunde hon känna var det satt. Det bar hon som en åminnelse om en ond man hon för alltid önskade att hon aldrig hade träffat.

utmaning 258: skriv om något vitt

Vita kläder hänger på tork. Vita linnebyxor, vita skjortor, vita tröjor fladdrar i den lätta brisen från syd. Sommarhettan sköljer över dem med mättad toft av torka. I den varma tystnaden, det enda som då och då gör sig till känna, förutom syrsorna, är de vita kläderna när de fladdrar till av vinden som inte ger någon svalka. Byns hundar dåsar i skuggan av olivträden och flugorna vilar på deras ryggar. Just då, när alla drömmer om den svala våren som var och hoppas på regnet, som aldrig verkar komma, tar hon, den vita kvinnan in sina kläder, in i det stora vita stenhuset med sina bruna fönsterluckor. Hon som aldrig syns, som aldrig märks, som alltid har vitt omkring sig och när hon plockar ner sina kläder betyder det att sommaren är slut och hösten är välkommen.

utmaning 257: Skriv om att styra

Ju äldre jag blir desto mer mer är jag säker på att den allra bästa semestern jag har haft var en seglarsemester från Whitby i Yorkshire till Honfleur i Normandie. Det är underligt men semestern var inte lång, inte ens en vecka men det kändes som en månad. Aldrig har jag fått en sån upplevelse av frihet och väckelse och närhet. Vi lämnade ett grått Whitby och seglade den engelska kanalen mitt i natten. Vi hade 4-timmars skift och var tvungna att hålla oss vakna och ajour med olika hjälpmedel, tex en radio som inte använde batterier, utan var tvungen att vevas upp emellanåt. Till den största delen var det autopiloten som styrde men ibland tog Pappa John över och någon enstaka gång fick jag försöka. Helt fantastiskt. När autopiloten "körde" var det ganska tråkigt, alla satt vi mest och pysslade med ditt och datt men när den stängdes av var vi också alla ett team. Vi passerade Le Havre, som inte är vackert och jag undrade hur Honfleur skulle se ut om staden nästgårds var så trist och grå. Så, bokstavligen, seglade vi runt hörnet och där skymtade Honfleur fram med sina medeltidshus i sprakande färger. Det var vackert, som en sagostad gömd i den bottersta delen av ett ont rike. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men som alla sagor tog det slut, vi fick ta färjan till Southampton några dagar senare och sen bila upp tillbaka till Skottland. I några dagar hade vi levt ett liv i magi där närheten till vattnet och den smäckra Moody Blues gjorde oss alla stolta. Pappa John undrade om jag någonsin vill segla igen och jag sa absolut ja men utan autopilot, för styra en segelbåt manuellt tar priset. Honfleur återkommer ofta i mina drömmar och tankar, jag har aldrig kommit tillbaks men hoppas fortfarande att än en gång få vara där. Mitt förhållande till Jon tog slut bara ett par veckor efter vår seglats, det var som om Moody Blues och Honfleur var det enda som höll oss ihop och när den tråkigt gråa verkligheten slog oss förstod vi att vi inte hade något mer kvar att ge varandra. Men att vara utan vår semester hade jag aldrig velat vara, vi skrattade så vi kiknade, vi drack champagne och tog promenader runt stan. Vi satt och åt middag vid kajen medan Moody Blues låg och väntade. Jag somnade med flytvästen blinkande, rullade tampar fel och nästan ramlade i sjön. Jag älskade det.

skrivpuff 256: skriv om att utmana

Jag utmanar världen. "Varje dag ska man göra något som utmanar en, något som får en att tänka, något som riskerar att ens världsbild kanske ruckas lite. Det är bara nyttigt." Kommer inte alls ihåg var jag har läst eller hört det. Men det är visa ord. Inte alltid så lätt att följa. Mitt jag trivs med allt det gamla och vanliga, så fort det bara är en tillstymmelse till ändring blir mitt jag skärrad. Men jag har lärt mig, håller på att lära mig att det inte är bra. Det behöver inte alls vara stora saker, det kan bara vara något pyttelitet, som att ta en annan väg hem från jobbet eller kanske laga en annorlunda middag än den gamla vanliga bolognesen. Det är vad jag har gjort, handlat mat i en annan affär än den vanliga, skrivit om något jag aldrig skrivit om (ok det kanske inte blev så himla bra men jag porvape på det i all fall), tagit en biltur en eftermiddag till en ny ort. Jag har gjort en hel massa nya saker. Och det som förut var så skärrande, tex i en ny affär har jag ju ingen aning om var alla varor ligger usch vad hemskt, visar sig inte alla var otrevligt bara ett nöje at hjärnan kan få hänge med tom när jag ska handla mat. Jag vet att jag mår bättre med att utmana. Mitt jag ska snart utmana världen...nej det vet jag inte kommer att hända...det skulle ju nästan vara en ruskig tanke (jag ser mig själv som en diktator stående på balkongen coh blickar ut över folkmassorna som jublar mitt namn och som överstepräster har jag mina hundar...nej nej nej nej). Men jag vill utmana det sättet världen ser på mig, dvs människorna omkring mig och jag vet att jag redan har börjat.

skrivpuff 255: Skriv om något taggigt.

Rosorna, som jag planterade i våras har alla dött, utom en som har växt från att bara ha varit en liten ynka planta på kanske 30cm, till att vara nu lika hög som jag. Jag hoppas att det är en klängros och att klängrosor gör sådär när de etablerar sig. Om det är en buskros vet jag inte alls vad det skulle vara för fel. Men bara en liten ros slog ut på den och det verkar mer som den har gett ut all sin kraft åt att växa högt. Men det gör inget. Det gör inget alls. Jag är så glad att den överlevde. Men varför dog de andra två? Vet ej, men lite ledsamt blev det. Det kan ju vara så...faktiskt... att någon hund har varit och rotat och dödat dem. Det skulle inte fövåna mig alls. Särskilt inte tjyvhunden Blandrasen, som också nu bara under de senaste fem dagarna har lyckats med att stjäla allt som allt 11 tomater och 6 äpplen. Jag såg under sommaren hur hon gärna lunkade ner till rosorna och stod och hängde där, som det vara ett riktigt bra ställe. Skulle inte förvåna mig om hon också grävde och påtade lite där, medans hon ändå var i gång.

Jag längtar hem, jag längtar så mycket att det knyter sig i hjärtat. Här, vad har jag här? Vänner och bekanta men inget hem. Jag längtar till ett hem. Satte mig ner framför TVn och kände igen program från i söndags då pappa precis hade anlänt, det påminde mig om hur bra och trevligt vi alla hade haft och jag började gråta, stora tårar trillade nerför mina kinder och jag önskade att jag bodde i Sverige igen. Hur otacksamt är det? Skottland har gjort så mycket för mig, det har skapat mitt yrke, det har stärkt min självkänsla, det har lärt mig mycket gott och lite ont. Men jag är klar med Skottland, nu är det dags att blicka utåt mot nya horisonter, mot höstar med frost och solsken istället för dimma och regn, mot turer i Ica och Willys istället för Asda och Tesco. Jag vet att jag står vid ett vägskäl och allt hade varit så enkelt om inte E hade bott just här. Hon är min fasta punkt med Sverige och är den syster jag aldrig har haft hon är min familj, min vänskap med henne är definitivt tjockare än vatten. Jag är rädd att om jag så nu väl flyttar att jag kommer att sakna henne så mycket att jag vill flytta tillbaks igen. Hon är de släktingar jag inte har. Jag gråter, en självisk och otörstad gråt. Mina tentakler sträcker sig över Nordsjön och jag vill inget hellre än att slutas av dem och gömmas i en värmländsk vinter.

Så har pappa varit här. Fem dagar bodde han hos oss. Det var trevligare än väntat! Jag städade som en gnu innan han anlände och det som jag inte fick tid med att plocka undan slängde jag in i sovrummet. Så nu sitter jag inklämd framför datorn omgiven av högar av kläder, datorkablar, korgar med make-up och smycken och en snarkande man. Senare idag ska jag väl reda ut sakerna och ställa dem tillbaka på sina rätta ställen, mannen lämnar jag dock där han ligger. Vi körde runt och visade honom Skottland och han följde gärna med (han hade väl inte mycket val). Vi sprang uppför backar och visade slott, broar, berg, skog, översvämmade floder, optisk synvilla och Rs mamma.

När det kom till sista dagen och han var ordentligt slut men hade i alla fall packat allt i sin lilla resväska märkte jag att han hade ju inte packat tandborsten (som var nyinköpt när han kom på att han hade glömt sin egen hemma i Sverige).
-Joodå, sa pappa, jag har visst packat den.
-Vilken färg av tandborste har du packat, frågade jag.
-Min! Den blåa! sa pappa stolt
Jaha, så har då pappa och R använt samma borste i fem dagar.
-Äsch, sa pappa, lägg tillbaks den och säg inget. R kommer ändå inte att märka något.

Gick in i Es galleri där pappa blev beundrad av Es väninna Sue. Hon tittade drömskt mot honom när han kikade runt.
-He is handsome, sa hon lyriskt. And the voice. God he is a stunner.
Valde inte att berätta detta för pappa då hans ego skulle ha blivit så stort att han skulle inte kunna komma genom ytterdörren.

Hade inte hört från E på ett par dagar, så ringde upp för att se om allt var ok. Hon har inget internet! En stolpe i trädgården hade gått av och nu sitter de där utan kontakt med omvärlden känns det som för dem. De ringer BT för att få det fixat, BT säger att de fick ju inte gå in i trädgården (det var för tre år sedan) så nu får de allt skylla sig själva. Orsaken att de inte ville ha in dem i trädgården var inte alls för någon konstig grym orsak, det enda de ville var att BT kom inom galleriet (granndörren till trädgården) och sa till när de ville kliva in och göra något åt den där stolpen. men det budskapet har nu förvanskats till att de nästan i stort sett har blivit kallade "de där häxorna" och får ingen hjälp alls. De så arga att de båda kokar. Jag tror att jag ska lämna dem åt sin oreda i ett par dagar tills de har lugnat ner sig, det verkade vara det de ville när jag ringde. Två dagar till på jobbet sen ledig i nästan en vecka. Ja! pappa kommer över och vi ska väl fara runt och visa Skottland för honom. han har ju aldrig varit här förut. Ny matta har inköpts från Ikea, eftersom R lyckades fläcka ner den förra. Men den nya mattan lägger vi inte ut förrän i sista minuten, vi märkte att hundarna drogs till den som en magnet så fort vi la ut den eftersom den är så mjuk. Vete f-n hur man gör rent en sån där fluffig matta förresten. R har lovat att försöka att inte svära så mycket. Det var efter att jag gnällde om hans vokabulär. Jag försöker nu säga åt honom att det var inte alls så jag menade, mer att man behöver inte skirka f-k klart och ljudligt i en fin restaurang, det passar liksom inte. Men har har nu tagit benhård stans och ska ALDRIG mera svära. ja, ja, får väl se om det funkar. Jag svär som en borstbindare, mycket mera nu än när jag bodde i sverige men eftersom jag svär på svenska fattar ju ingen så känns inte som det gäller som svordom.
R frågade igen om inte jag tyckte att jag kunde hitta någon bättre än han att spendera livet med. Och det måste jag säga att hade jag kanske varit ung&grön hade jag kanske trott det. men nu när jag då har provat på både högintelligenta, högintelllekuella, konstsnobbar, undrevärldensnubbar, svindlare, goths, motorcykelgängmedlemmar osv vet jag att ett förhållande blir så bra man gör det till. försökte att förklara det för honom, jag tror att han trodde på mig. Sen på radion hörde jag att självaste Fay Weldon har sagt att lika rättigheter i all ära men sluta gnäll på mannen då han inte plockar upp sina smutsiga strumpor eller städar toaletten det är meningslöst. Jaha... då ska jag väl försöka med det då...

Någon frågade mig häromdagen: Om det inte var för att de var släkt, skulle du gilla dina släktingar? Jag var tvungen att tänka. Svaret är ett kallt nej. Släktingar älskar man för att det har man blivit uppfostrad till att göra. "Släkten kommer vi inte undan." "Blod är tjockare än vatten." Säger folk som vet. Men jag tror att ibland är vatten tjockare än blod. Vi står ut med våra släktingars egenheter, åsiktsskillnad och smak. Och till det säger vi bara och suckar "ja, ja, så är det bara." Om det hade varit våra vänner att vi nog bett dem packa och dra. Sen har vi de där vännerna, som ställer upp i tid och otid, som fixar, ordnar och hjälper, som inte sen ett år senare kommenterar spydigt hur mycket de hjälpte till "-den där gången då din bil inte funkade", "du skulle bara veta hur mycket vi hjälpte dig när..." till exempel. och aldrig skulle ens vänner våga eller vilja skratta till ens egen bekostnad, men det har tydlligen släkten all rättighet att göra, de har också rätt till att snacka bakom ryggen på en till andra släktingar, för vi är ju alla släkt. Sen blir cirkeln hel då det blir deras tur att bli snackad om och inte till. Men sen säger någon annan "Ja men vem ska ta hand om dig när du är gammal om inte släkten?" Frågan är skulle jag vilje bli omhändertagen av någon släktingen med tankar i bakhuvudet på ett rikt arvode. Tror inte det. Då dör jag hellre ensam med en hel skara gamla och nya vänner omkring mig, som älskar en för vad jag är och inte för vad släktskap vi har.

Jag läser "Smugglarkungens Son" av Bengt Pohjanen och förundras över språket och ler åt historien. Vilken bok! Helt annorlunda än de böcker jag på sistone har läst, visserligen har de bara varit deckare men den här ligger i samma fack som Bodil Malmsten för mig. Jag läser om laestadianer (som jag inte kan någonting om) och finska ord (som jag önskar jag förstod). Väl värt att läsas!

Det är nästan slut på sommaren, rönnbären börjar bli röda, luften klar och vinden är inte så där ljummen utan har ett sting av kallhet i sig när den drar förbi mig. Hundarna bryr sig inte, de bryr sig inte om det är sommaren eller vinter bara de får komma ut och leta skatter i gräset och irritera fåglar och kaniner. Men allt känns helt ok. Om max två år har vi huset och ju snabbare vintern kommer desto närmre är min dröm. Hoppas och ber om mina små noveller också som ligger och väntar att på bli lästa hos domarna i novelltävlingarna. Hoppas att även om jag inte vinner eller får mitt namn nämnt att de gillar vad jag har skrivit. Ska försöka komma tillrätta med boken de närmsta två veckorna och få någon utomstående att läsa de första 50 sidorna för att se om den funkar. Man blir ju så himla blind när man sitter här och våndas ensam med orden.

Imorgon är det en av mina vänners 40-årsdag. Frågade lite lätt för ett par veckor sen vad hon hade planerat och kom väl fram till att hon inte skulle göra någonting alls, inte för att det var just det hon allra helst ville göra, utan mer att hon inte hade något val. Jag tycker själv att födelsedagar inte är någor speciellt att fira, det enda jag unnar mig den dagen är att få göra precis vad jag vill utan några ursäkter. Att just få spendera hela dagen alldeles själv, utan ljud från varken radio eller TV är ett av mina högsta önskemål. Men hur fel det kan bli när just min vän är en person, som vill allra helst tvärtom. Hur extra ensamt det måste bli imorgon när ingen kommer förbi på en kopp fika eller ringer upp och sjunger för henne i telefonen eller drar ut henne på middag.

Oj! Semestern är nästan slut och allt det där som jag hade tänkt att göra blev inte alls av. Min plan att skriva på boken under Sverigeresan gick åt skogen. Jag hade alldeles för trevligt därhemma för att ens orka sätta mig ner och skriva. Mina ångesttankar om förhållandet blev däremot tystade. Istället tog det en helvändning och R friade till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Finns det egentligen något bättre än att veta att en människa älskar en? Ring är beställd hos en guldsmed i Glasgow. Jag fick välja precis vad jag ville, fria tyglar. R är jätteuppspelt och vill berätta det för hela världen, jag tar det mer med ro, har ju varit här ett antal gånger förut. Har alltid sagt till honom att om vi fortfarande är tillsammans när jag är på min dödsbädd betyder det att det var ett lyckat föhållande. Jag tror inte riktigt att han fattade vad jag menade och kanske det låter cyniskt men så är det ju, ingen vet vad som kan hända i framtiden. Våra planer om att flytta till Sverige har också tagit mera form. Värmland ska det bli och SNART. Men måste vara realistiska, kommer nog inte att gå i lås förrän om ett par år. R måste lära sig svenska och min lägenhet måste renoveras och R måste installlera ett nytt kök i sitt hus. Men helt osannolikt är det inte att jag kan köpa ett hus rätt ut med vinsten från min lägenhet redan nu och vi sen lägger till det extra från Rs hus blir det ju bara bättre. Fast måste kanske behålla huset till att börja med om det nu skulla vara så att Sverige inte passade oss. Imorgon börjar kneget. Jag jobbar bara halvdag men har gått och grämt mig för det i alla fall. Vi ska ha ett möte under lunchen och jag drar mig för all negativ kritik som kommer att flöda ut ur chefens mun. Tror inte hon är medveten hur mur mycket hon sårar ofta redan känsliga människor. Det gör detsamma hur många gånger jag försöker lägga det lite fint att kritik är inte bara negativ, borde också vara positiv. Kan inte ens minnas själv sista gången hon sa något snällt till mig. Asch, sen är jag ledig i två dagar och kan gå runt festivalen i Edinburgh och njuta.

Hur mycket kan en man sova? Han sover i tretton timmar i sträck känns det som. Fast så kanske det inte är. Han är vaken när jag sover och vice versa. ett förhållande som kan vara i evighet sa någon. men det börjar bli lite tråkigt. Visst har jag ett bra liv nu, jag kan göra precis vad jag vill och sitta och mysa med hundarna eller skriva på hur mycket eller hur litet jag vill och ingen stör mig. Men det känns inte som ett förhållande. Sen när jag är väl på gång att gå i säng, då tar han över, kollar på TV sitter och snackar i telefon etc. vet inte riktigt nu vad vi håller på med. Antingen bör vi väl bestämma oss för att så kan vi ha det eller så bör vi bestämma oss för att så här kan vi inte ha det och ändra oss. Eftersom jag nu lägger ut dess tankar här så betyder väl egentligen det att jag inte vill ha det på detta sättet. Kanske allra längst inne känne jag att om det ska vara så här kan jag lika gärna bo själv. Men då är jag där igen...Där jag har varit hundra gånger förut. Fight or flight. Psykologpoängen från universitet ramlar in i mitt medvetna och jag läser oändliga hypoteser och teorier. Bo själv men utan hundlucka = no go. Bo själv men i hus = mjaa det smakar. Bo så som vi gör nu = joo det fungerar för mig men jag vet att Han är inte lycklig. Jag drar mig undan och spenderar mer tid med mina vänner, går ut och äter med dem, tar en kopp kaffe med dem, går på stan med dem. Han sitter hemma. Men han har ju också vänner, resonerar jag, jag hindrar inte honom från att träffa dem, inte alls. Men så lever ju inte ett par! Det vet jag. Jag känner det i hela mig att det jag gör är fel, borde spendera mer tid med honom. Men det blir ju så tråkigt. Usch! Jag får ta och get återbud till den där Harry Potter kvällen med C och kanske gå och se till att jag och R är lite mer sams i vårt samliv. Ja nu gör jag det sen får tiden avgöra vad som händer.

Äntligen är den här veckan snart slut! Jag har inte sett fram emot den och jag är glad att den är över. För många månader sen lovade jag min "chef" att jobba extra denna vecka eftersom hon skulle på semester. Det är väl helt i sin ordning men det påminner mig bara hur illa jag tycker om jobbet. Nuförtiden gör det mig fysiskt sjuk att jobba mer än mina vanliga timmar. Det är som om min kropp spjärnar emot med allt vad den förmår och tillslut går den in för "förkylnings" eller "magsjuke"-mode och där är jag utelämnad till vad min kropp anser att jag borde ha. Trodde aldrig att psykosomatiska sjukdomar kunde var så starka i sina karaktärer. Måste komma ut ur det snarast eller vi (dvs min kropp och jag) kommer sitta fast i träsket ännu längre och må ännu sämre. Det soliga i det hela är att i torsdags hade jag gått och gruvat mig för en viss del av jobbet, som sen visade sig inte vara ett större problem...fast å andra sidan ett nytt och MYCKET större problem hägrade i horisonten på fredagen och den stormen får jag vackert vänta ut om ett par veckor.

Jag har bestämt mig för att aldrig dricka alkohol mer! Detta är nu ingen "jag-ska-aldrig-dricka-alkohol-mera-för-att-jag-har-en-sån-baksmälla"-beslut. Nej det här är mycket mer djupgående. Det sista året har jag märkt att alkohol inte har haft samma effekt på mig som förr. Då blev jag alltid fnittrig och gnolade lätt på en gammal dänga el dyl och var mer eller mindre centrum "for funny things". Nuförtiden blir jag sur och arg och tvär och ingen trivs med det, allra minst jag. Det är som om alla mina demoner som jag har inlagda i en låda med dubbla lås, släpps ut och får härja fritt. Men det är inte alltid så lätt att bara sluta, inte från min sida men från umgängets sida. Här hälls det ofta på i glasen utan att jag märker det eller jag blir nästan påtvingad det där extra glaset vin och när jag säger "nej tack" blir alla lite tysta och undrar om jag är gravid. Ok alla mina vänner är inte såna. De som faktiskt står mig närmast dricker i regel knappt något eller inget alls och det är så skönt att gå ut med dem, vi skrattar och har roligt och kör hem sen i våra bilar. Dessutom hindrar alkohol mig från att skriva på boken. Kanske det också egentligen betyder att jag inte är speciellt glad i mitt valda liv just nu och jag vet att jag måste ändra på det, snarast! Det är här boken kommer in igen, den måste bli klar och utgiven och sen kan jag leva på det...ett tag.

Har varit och spelat bowling idag. Fick ont i tummen och skyllde på det när jag kom sist, fast sist kommer jag ju alltid, så det var väl inget konstigt med det. Tänkte mycket på hur ens förflutna alltid egentligen är med en. När nu en människa från nästan 20 år sedan gör sig tillkänna känns det nästan som jag är den där tonåringen igen och för mig ser han fortfarande ut som en. Jag kan inte sluta tänka på hur är han nu, vad gör han, har han familj etc. Men också hur lite vi förändras över åren, fast vi kanske tror det motsatta. Hans syn på livet och hans humor är fortfarande densamma, så det måste ju betyda att jag är likadan i många ting. Han lärde mig mycket igår, det måste jag säga i alla fall, eller rättare sagt han lärde mig att inte känna mig usel för att jag inte har ett varmt och älskat förhållande till min mamma. Och ett är också sant bara för att någon är gammal, betyder det inte att de alltid har rätt. Tack M (om du läser detta)! Tittade på R idag när han bowlade och var mer sorgsen över att min mamma inte kan acceptera en människa bara för att han inte har en akademisk utbildning och är övervikitg. Till syvende och sist är han den mest snälle man jag har råkat fastna för och om sanningen ska fram så skäms jag nu mer än något annat. Jag skäms för att min mamma betedde sig som hon gjorde mot honom och jag är glad att jag vågade ställa mig upp och tala om för henne vad jag tyckte, även fast det betydde att vi var tvungna att åka hem tidigare. Hon har skrivit i ett mail att hon har skickat mig ett brev, jag förstår inte riktigt varför hon gör detta. Vad villl hon nu? Om jag vore en vis människa skulle jag nog kasta det oöppnat, men nu är jag inte det och tillika alldeles för nyfiken. Vi får väl vänta och se.

Här sitter jag och läser alla de andras bloggar och kommer på hur lite jag har i livet att gnälla på. Men undrar också, trots allt, varför det är så svårt för mig att hantera vad som kommer flygande mot mig. Jag tänkte på mamma och hur många månader sen det är sist jag pratade med henne. Det värsta är att nu känns det som jag inte saknar henne längre, det känns som om hon har gått och dött. Det är ju en jättehemsk tanke. Inte för att jag önskar henne död men min själ har kommit över ångest fasen om hur dålig och kärlekslös dotter jag är till att se henne som död. Allt började väl egentligen imorse när en av min mors väninnor skrev en liten snabb hälsning till mig och gav sitt email till mig. Det känns mer som om jag skulle kunna komma henne närmare än min egen mamma. Jag gråter nästan av ilska. Var rad som skrivs från mamma eller hennes partner ser jag som en motattack och ibland tror jag att de är menade som det men ibland är det nog helt välmenade också. Jag orkar inte alls ta itu och reda upp mitt förhållande till dem nu, eller rättare sagt jag vill inte. Min mamma har sårat mig så hårt och så djupt att kanske min hjärna, för att överhuvudtaget kunna överleva, ser henne som död.

Fram med parasollerna nu har solen tittat fram. Sverigeresan är bokad, likaså bil. Det är synd när ens partner är för lång för billighetsflygen, skulle kanske stympa lite på längden så kunde vi flyga billigare. Förstod inte min egensinnighet till fullo förrän häromdagen när R frågade om jag ville ha en kopp te och jag svarar med motfrågan:
-Vad är klockan?
-Kvart i fem, säger R
-Nej, tack jag ville inte ha en kopp te. jag dricker inte te efter 16.30.
Han stirrade på mig och stirrade på sin klocka igen och sa
-Men Ulrica det är ju bara 15 minuters skillnad.
Han brast ut i skratt. Jag började skratta nästa dag när jag kom på min konstighet.
Råkade också, av ren olycka, bör tilläggas, trampa till han protes igår kväll så den gick i två bitar. Han blev naturligtvis lite sårad men det enda jag kom på att säga (eftersom jag aldrig gör en tabbe)
-Det är i alla fall ditt fel! Om du hade borstat tänderna bättre när du var yngre hade du aldrig behövt protes och detta hade aldrig behövt hända! Basta

Nu har jag beslutat att jag ska ha min huvudroman, som jag skriver på för att jag tror på idéen och därtill en roman, som jag skriver på när allt runt omkring mig gör mig på ett uruselt humör. Den här veckan har varit en vecka jag lika gärna skulle blankt att ha struntat i att gå upp för. Patienter klagar på labarbeten, som är de absolut bästa som jag någonsin har sett, hundar springer omkring och gör otyg och gör bort mig och lyssnar inte och bara för att jag inte hade någon att klaga på så naturligtvis kunde jag hitta något på mina kära partner att gnälla på. Otacksam är mänskligheten och desto snabbare jag får ihop boken och någon kanske vill läsa den, desto snabbare kommer jag ut ur ett yrke, som alla gnäller på. Så min sk biroman ska ha alla de hatobjekt jag lever med och olika sätt att få död på dem. De kommer att bli blodig och bitter men också ha ett jublande segerrop för oss alla, som försöker att sträva mot en mer humanistisk värld men istället blir slagna till kuvade varelser för att vi inte jämkar oss med mängden.

Idag tog vi en tur ut med bilen till Anstruther, där säljs den bästa fish&chip-supper i hela landet, ja till och med hela Storbritannien. Naturligtvis var vi tvungna att prova den. Och den smakade faktiskt riktigt gott, pommes fritten var heta, fisken mör och vädret på topp. På hemvägen tittade vi in till en av Rs vänner, som äger ett gym i närheten av Anstruther. han är tydligen mycket stolt över sitt gym och ville visa allt. Jag frågade spydigt, vad det var så speciellt med den. Fräsha färger på vikterna? Shockrosa, turkos och kobolt? Eller kanske det var de där "spring"-maskinerna som låter en förlora kilon i rekordfart utan svett. R tyckte inte alls jag var rolig, fast jag smålog i smyg åt min "uppnosighet". Jag tröttnade snabbt på att gå omkring bland en massa karlar med muskler, som såg ut som uppumpade ballonger och om någon hade haft med sig en nål kunde sticka in den i dem och se dem flyga runt gymet. Istället solade jag mig utanför och filosoferade runt romanen.

Sol och vår och maj. Nya krafter borde införskaffas, andas in den ljuva luften fylld av lovande värme. Fast, ack men nej, inte Skottland, no way, no way josé. Visst, skiner solen, visst brister knoppar men någon värme kan man inte säga att det är. Har läst om värmeböljan i Sverige medan jag själv tar på mig mössa och vantar när jag ska ut en kväll. Något är fel! Jag vill också ha värmebölja, shorts och bikiniväder och sitta och sucka och klaga över värmen, jag vill också grilla på kvällen, ta ett glas vin ute i trädgården och lyssna på koltrasten. Nu är det bestämt i mitt huvud, här kan jag inte bo mycket längre till! Jag är dessutom så trött på "big-brother"-systemet. Kan ju inte ens köpa jod på apoteket mera för det anses som gift. Om jag nu hade tänkt att mörda min partner med jod, ja men låt mig få ta straffet då! Guuud bara se mig för det jag är, vuxen. Tillika, hörde jag på radion häromdagen att en stad nere i England ska visa en 90(!)-minuter lång DVD för sina elever i ämnet hur man åker buss, för det vet de tydligen inte. Jag trodde det var ganska autodidakt: Bussen stannar, man går in i den dörr som öppnas, betalar mannen som frågar vart man ska och sen sätter man sig i de säten som finns utplacerade i större delen av bussen. 90 minuter tar det att förklara detta fenomen, 90 minuter!

En ilsken terrier kom på besök igår. Hon satt mest i ett hörn och visade tänderna, men så fort som hon fick tillfälle sprang hon ut i köket och åt upp alla de andra hundarnas mat, sen visade hon tänderna lite till. Blandrasen fick snabbt nog av det lilla monstret och gick upp och la sig där det var tyst och mörkt. Spanieln och Boxern fortsatte däremot att vara fascinerade av det lilla ilskna knyttet.

Idag är dagen då vi ska stå ute med Röda Kors-bössan. natuligtvis är det oväder, regn och blåst, så jag tänkte ta med mig ryggsäck , termos och filt. Det här kommer aldrig att av bli något att kunna skriva hem om. Ser inte alls fram emot det. Två timmar, mitt i rusningstid, mitt på torget, ska vi stå där och rassla med bössorna. Enda ljuspuntken är middagen efteråt och naturligtvis den goda gärningen i det stora hela. Men på något sätt tror jag inte vi kommer att vara de som samlar in mest. När folk frågar mig varför jag gör det, är egentligen det enda sanna svaret att jag har svårt att säga nej. När nu en av ens närmsta vänner vill ha lite sällskap en vårdag i stan så låter det ju mycket gulligt. Det avtog mer och mer nu under förmiddagen ju hemskare vädret har blivit. bestämde att eftersom dett nu var inpplanerat under eftermiddagen, skulle hela min förmiddag ägnas åt skrivandet och jag tror det gick ganska bra. Fick en massa gjort och fick en massa surfat på nätet därtill och en massa koppar te druckna.

Nu har vi varit uppe på Dumyat, 418 möh enligt Wikipedia. Det tog allt som allt två timmar, jag som trodde vi skulle vara ute hela dagen men måste också snabbt tillägga att det räckte för mig idag. Väl upp på toppen...såg vi ingenting, allt var höljt i moln. Vi drack vårt kaffe och åt våra äpplen och gick sen ner igen. Men vi hade tur inga regnskurar och bara en lätt vind. Spanieln gjorde några ordentligt tjusiga drag runt oss på jakt efter morkullor och vi alla fascinerades av hur en hund vet precis, utan träning, hur den ska gå i rätt riktning och mot vinden, allt ligger i generna. Blandrasen gjorde det hon kan bäst, organisera alla och hon tittade lite snett på några får men fick en ordentlig åthutning och tjurade i några sekunder. Nästa mål blir Ben Lomond.

Imorgon bär det ut på tur uppför berget. Jag är förvånansvärt nervös, rädd för att jag inte kommer att klara av det, rädd för att, fast jag är yngst, komma att ha sämst kondition och måste vända efter halva vägen. Ska inköpa matsäcks pålägg för mina (snart) hembakade småfranska och choklad och kakor och vatten. Godis till hundarna har jag redan. Klockan 0600 ska vi träffas, vilket betyder att jag måste gå upp kl 0500. HUVA! Fast det bästa är att jag kommer att vara vaken när min älskade partner kommer hem från jobbet och vi kanske får tid att träffas litegrann i alla fall innan dagsturen. Han störtade i säng vid halvsex tiden imorse efter ett hårt skift på klubben. Det hade tydligen gått vilt till och hans egna ord var att det var som "high chaparall". Men så kan det gå om man är dörrvakt.

Jag har somnat och drömmar. Jag drömmer om en gammal port, som öppnas upp till en körsbärsträdgård där allt är i full blom, rosa blommor. Små blad faller genom luften och landar i mitt hår. Himlen är alldeles blå och solen skiner. Jag skrattar och springer mellan träden, jag tror jag är ensam fast jag är inte riktigt säker. Och vad kan nu denna dröm betyda?

Mitt skrivande har varit lidande av en viss lathet. Men nu ska nya tag greppas och jag ska ligga i som jag egentligen borde ha gjort för länge sen. Har precis läst ut "Sista boken från Finistere" och känner mig nu mer melankolisk än vanligt. Den är ingen bok att läsa om du vill bli lite upplyft, fast, som alltid är den vackert skriven. Bodil har ett fantastiskt sätt att skriva tycker jag. "Hör hur ditt hjärta bultar i mig" är en bok som alla borde läsa. I den blir man glad!
Min syster fyller 50 i år, inte förrän i oktober men jag måste redan nu börja tänka på något bra. har redan nästan bestämt vad som kommer att passa, men ska gå in i galleriet idag och tänka lite mera.

Jag är proppmätt, alldeles proppmätt. Gick ut på stan och åt en trevlig lunch med en av mina bästa vänner, sen gick vi in i en nyöppnad designaffär och hittade massa iitala glas och muggar och marimekko och jacobsen design. Kände mig något nostalgisk. Ikväll kurs på slott med gratis middag och förhoppningsvis lite påsar med gratis tanborstar etc. Fast man kan ju inte så noga veta längre efter depressionen i den västra världen.

Solen strömmar in, det har den gjort i två dagar. Nästan rekord och vi alla undrar om detta var sommaren. För så har det varit de senaste åren, varmt och lovande under våren, som sedan har förbytts till snorkallt på sommaren. Men är det inte konstigt hur vi ändå, mänskligheten menar jag, alltid hoppas: ¨ja men i år blir allt bättre¨, ¨det kan ju inte bli dåligt i år IGEN¨. Jag har sagt detsamma de senaste tio åren, sen åker jag till Sverige i juli på besök, likblek med stickad tröja och märker att alla svenskar är pepparkaksbruna med fräsiga shorts. Jag vet inte om jag ens kommer in i mina shorts längre, det var så längsen. I alla fall, det har inköpts växter med stark lukt. För sommaren ska lukta starkt av blommor, rosor och alla de där andra sorterna. De stackars små plantorna ser nästan lite vilsna ut ute i trädgården och jag hoppas innerligt de överlever till nästa år, för jag har inga större förhoppningar om att de kan växa till sig och blomma redan till sommaren. För var tror de att de växer va? Sverige?

Kommer ni ihåg den döde ute på gatan? Mer information har kommit nu, det var en 22-åring , som blev knivmördad. Är det inte kusligt så säg! Fast jag vet att skvaller kan väldigt snabbt bli osanning i dessa trakter och det kan mycket väl ha varit en 70-åring som har dött av hjärtinfarkt. Så vi väntar ivrigt på fler ¨newsflash¨.

Läst Bodil Malmsten under helgen och har bara myst. Verkligt trevliga böcker, må bra av-böcker tycker jag.

Jag har lärt mig något nytt idag. 1. Granar är inte svåra att plantera. Nu gälller det om det är lätta att få till att överleva också. 2. Om man vill bli bred som en extrabred bodybildare måste man ta steroider. De injiceras. Usch var äckligt! 3. Om jag ska gå ned i vikt måste jag äta mindre kalorier...nåja det visste jag redan...4. Jag kan spendera en hel dag på nätet och lära mig en massa nyttigt och inte skriva en rad på romanen och prokrastinera ännu mera...det visste jag redan också...har nu dock också bevisat det. Fast å andra sidan! Jag har planterat en gran. Det var vår julgran och nu står den ståtligt vid redskapsboden och sträcker ut gröna kvistar mot granntomten. Jag måste snabbt tillägga att den granen var den vackraste julgranen jag någonsin har ägt. Den stod i hörnet av vardagsrummet och gjorde mig stolt i flera veckor och den förtjänar inget mindre i pension än att få växa i en trädgård.

Nu har vi varit ute i två timmar, gått uppför backar, nerför backar, över stängsel och murar och blivit utskällda av en bonde. Jag är helt slut, boxern halt och spanieln ivrig att gå ut på nästa tur. Men det är precis så som det ska vara (förutom att vi inte går ut med mål att irritera bönder och deras marker) och som belöning efter all aktivitet drack vi kaffe och varmchoklad. Solen strålar in genom fönstret och jag borde nu egentligen sitta och skriva frenetiskt på romanen med det har gått trögt och jag undrar om det blir något av det hela taget. BORT MED TVIVEL OCH JANTELAGEN sen börja skriv...det säger mitt inre och mer logiska jag.

Jag känner mig som en manglad svensk. Idag när jag travade in i min väninnas galleri blev jag mycket snart överöst med franska artigheter. Det sades ditt och datt och jag stod mest och försökte se ut som en installation. Folk vinkade, utbytte hälsningskyssar och bar små franska flaggor på kavajerna. Otroligt kontinentalt. Fast det är inte orsaken till att jag känner mig manglad, nej det var nog egentligen promenaden längs med stranden och havets sus och solens strålar i ögonen, som gjorde mig så där riktigt nystrykt och fräsch, i alla fall fram till lunch.

Någon har dött bakom vår gata. Imorse var området avspärrat med ¨police¨-tejp och ett litet vitt tält var upsatt mitt på gångvägen. Kusligt och samtidigt jättespännande, för kanske vi vet som har blivit mördad eller tom mördaren själv. Det kan ju vara bara ren händelse men inatt var det någon som gick upp och ner på gatan och sjöng och svor och sjöng omigen, min partner gick ut och sa till honom att vara tyst. Hundarna var som galna och Blandrasen satt som ett ljus bredvid mig i sängen tills vi inte kunde höra honom mera. Det brukar aldrig hända och nog har vi hört fyllosånger förut både hon och jag. Killen, som sjöng, lydde min partners råd och gick iväg, mot den riktning där ett lik nu ligger...

Det regnar, det öser ner och det blåser. Usch va tråkigt! Jag sitter och tittar ut genom arbetsrumsfönstret och försöker hitta energin till att kliva ut i vädret. Var är mina gummistövlar? Eller rättare sagt: Var är min vänstra gummistövel? Jag hittade den högra i garderoben men vart har den vänstra stövlat iväg till?

Här sitter jag nu med en liten sådan där ångest (är lite ångest=ågren? Tycker mig minnas att på en Lunda karneval, för en massa herrans år sedan, var det någon som böjde ågren i komparationsgraderna: ågren (positiv), ångest (komparativ), ANGST (superlativ)) medan jag läser andras bloggar och beundrar deras vackra skrivstil. Fast å andra sidan VET jag att det gäller bara att skriva och skriva och åter skriva och läsa. Mer än ågren har jag dock inte...fast egentligen vet jag inte riktigt hur det känns att ha ANGST...så jag kanske inte ska uttrycka mig mer om saken. För övrigt anser jag att grammatik är något fasligt svårt att hantera.

Inatt drömde jag att vi var vid Fontana di Trevi igen. Men det var tidigt på morgonen, så tidigt att de hade inte ens slagit på fontänen (för den är ju avstängd på natten, visste du inte det?). I alla fall, prick klockan halv sju kom det en man och började snurra på den uråldriga rostiga kranen till fontänen. En kvinna i turkos badmössa och matchande baddräkt satt redan redo mitt i fontänen, väntandes på en fors av vatten. Vattnet sköljde över henne och under henne och så stark var kraften att hon hamnde rakt upp i en av souvernirbutikerna, mitt i vykortsståndet.

Hur ofta bör en medelsvensson egentligen byta dammsugare? Mina dammsugare ¨lever¨inte längre än max två år sen avslutar de alltid de sina liv i ett magnifikt moln av rök. Jag försöker att verkligen ta hand om dem, jag tvättar filter och håller allt rent. Är det kanske hundhåren? Smyger de sig in tillslut till själva hjärtat i dammsugaren och fyller det med päls? Kanske jag också skulle tillägga att de hundhår jag endast under en vecka suger upp, skulle jag med lättja kunna bygga en schäfer med. Det är nog där felet ligger.

Jag fick frågan här om dagen: Hur gör man en lyckad raggning? Ja, frågan kanske inte var riktigt så direkt men det var vad han ville veta. Han hade varit singel i flera år och fick han som han ville,sa han, skulle han helst vilja sitta hemma en fredagkväll och inte gå ut på klubbar och barer (det var där vi träffades på fredagkvällen). Hmmm, ja hur gör man? Han frågade vidare om vad kvinnor ville ha hos en man. Det första jag sa var: En man som lyssnar. En man som lyssnar och ställer frågor och diskuterar. Han tittade förvånat på mig. - Är det verkligen så enkelt, frågade han då. Ja, så enkelt är det. Men det är inte enkelt egentligen. Inte när det kommer till kritan. Jag sa att han borde prova på internet dating. Det ska bli spännande att se hur det går för honom. Han sa något annat, vilket gjorde mig glad, där vi stod och tittade på alla mer eller mindre halvt avklädda unga damer på dansgolvet. -Jag förstår inte varför de måste visa så mycket hud. Less is more! Äntligen en man som vågar säga sanningen. Min partner och jag hade varit ute på middag innan klubben. Vi åt mexikanskt tills vi nästan sprack. Min bantning, å andra sidan, sprack absolut, säkert 3000 kalorier i de där tre rätterna inkl vin. Så det var nog tur att jag alltid går efter regeln ´less is more´, med min långärmade skjorta och jeans, som kunde på ett ganska opretentiöst sätt hålla mina valkar i schack.

Planterade en buske igår. Eller kanske rättare sagt, något som kanske kommer att utvecklas till en buske. Just nu ser den bara mest ut som en pinne med lite spagettirötter. Jag hoppas innerligt att jag planterade den med rätt sida upp. Det kan ju faktiskt vara så att spagettirötterna är blivande kvistar och pinnen en rot...hmmm...jaha... nu ska jag oroa mig lite för det också. Påsk kommer med stormsteg. Nästan en hel vecka ledigt. JIPPI! Hade planerat i mitt lilla schema att bara skriva och påta i trädgården och kanske måla lite i sovrummet. Men så kom mitt vardagsliv i vägen. Jag har blivit bortbjuden till svärföräldrarna över helgen, kan inte tacka nej, vill inte verka oartig = typiskt svenskt. Men jag vet också att det blir en urkul helg, för det brukar det bli, när jag och hundarna tar oss över till dem. God mat, långa promenader längs med stranden, vin och skratt, vad mer kan en utlänning egentligen önska sig en påskhelg?

Bantningen går riktigt bra. Blandrasen äter motsträvigt en liten bit gurka och morötter ihop med hundmaten. Hon är inte glad, hennes öron vänder sig rakt neråt nar hon ser vad lite hon har fått i sin skål, sen vänder hon ögonen upp mot mig. När hon tror att jag inte märker något föser hon bort Spanieln och tar ett par tuggor från hennes mat. Jag önskar både Blandrasen och jag var som hon. Spanieln äter inte om hon inte är hungrig och det märks riktigt när hon äter bara väldigt lite om hon tidigare under dagen har sprungit väldigt lite. Kalorier in=kalorier förbrända.

Jag tycker inte om sommartid. Jag tycker inte om att sova en timma mindre. Vaddå sommartid förresten, det snöade bara lite lätt igår på eftermiddagen. Sen kom en isande vind, ¨From the Arctic¨var det någon som sa. Hundluckan i köket flög då och då upp av vindpustarna och det tjöt lite lagom mysigt kusligt genom den.

Efter att Blandrasen rev sig i sidan och fick elva stygn och jag fick en utskällning från veterinären att hon var tjock, ska vi nu banta. Veterinären frågade spydigt om bantningskuren var munkar och pannkakor, sen la till lite snabbt, att det var ju inte konstigt att hon sprang in i en rostig stolpe med en sån hydda som hennes. Jag gjorde precis alla de tabbar jag själv lyssnar på varje dag på jobbet. Jag får alltid höra:¨Men jag borstar tänderna varje dag ju, JÄTTENOGRANNT, så jag förstår inte varför jag får så många hål. och jag äter inget godis...nästan och dricker bara vatten. Det måste vara något genetiskt¨. Så jag stod där hos veterinären och hör mig själv säga: ¨Jag fattar inte hur hon kan va så tjock. Hon får väldigt lite mat och mycket motion. Jag tror hon har långsam metabolism nu när hon är äldre.¨ Jag kände riktigt hur mitt logiska jag försökte desperat sparka mig på smalbenen för att få mig tyst, men ack nej, jag bara babblade på om hennes ålder, att det kanske var märket på hundmaten och den där burkmaten det ligger nog massa gömda kalorier i den etc etc. Sen gjorde han precis samma suck, som jag brukar göra (fast då bakom en mask), höjde bara på ögonbrynen och tog hand om hunden. Japp, så nu ska vi banta, hon och jag. Jag ska gå ner 6kg och hon ska gå ner tills man kan känna revbenen (för det läste jag på en affisch hos veterinären).

NHS i Storbritannien är inte till för de sjuka. Här har du ca 7 min att tala med läkaren, det är inklusive att han skriver ut ett recept. Har tänkt att nästa gång det bär till doktorn, skriva upp mina plågor i en anteckningsbok, staplar, rangordnade, med det mest trängande först, så jag inte glömmer. Skulle spara en vansinnigt mycket tid. Nervositeten börjar redan i väntrummet, det är receptionistens domän. Receptionister i NHS är inte att leka med, det har jag också lärt mig. De vakar över väntrummet med hökögon och är man inte snäll vrålar de ut ens åkomma högt och ljudligt så att inte heller den mest lyhörde ska missa något. Jag har börjat att le stort varje gång jag kommer in för att mjukgöra dem lite. Det funkar inte. De stirrar stint tillbaka, suckar lite och pekar mot en ledig stol när jag har sagt mitt namn. Fast det kanske är menat, för väl inne hos doktorn har shocken från receptionisten gjort att jag inte kommer ihåg allt jag skulle säga och kan hålla mig till de sju minuterna.

Nu hoppar jag nästan jämfota av otålighet. När är den sista frosten? Var den inatt? Kan jag springa ut med irislökarna nu? Nähä, fortfarande för tidigt, fortfarande för mycket vinter i vårluften. Men fåglarna har börjat sjunga och hundarna väcker mig vid halv sju tiden och undrar om det inte är dags att gå ut snart för det har ju varit ljust i timmar. Det luktar vår. Den där jordiga lite fuktiga vårdoften är här. Vinterjackorna är förvisade till bakre delen av garderoben och vårskor borde köpas (men det är så fasligt tråkigt att gå och trängas i affärer när man kan vara ute i solen).

Cancer. Ett ord med en oerhörd tyngd. Alla vet och känner vi den. Nu har den dykt upp i min närhet, en arbetskollega har precis blivit diagnostiserad med bröstcancer. Så mycket mer respekt får vi inte när den kryper upp så tätt intill. Jag frågade många frågor igår och hon var helt lugn har tagit det med ro. Det finns ju inget annat för det. Ta en bit i taget, ett steg, så ett steg till och ännu ett. Hennes familj tog det mycket hårdare, de oroar sig, de har sett andra släktingar få diagnosen och inom veckor vara borta. En människa som hon är att se upp till. Hon har den mest vackra av själar, alltid ett leende, alltid en hjälpande hand till och med nu. Det är synd och skam att just en person som hon skulle få detta också. Men igår gav hon mig hopp istället för oro. Hon är en sån som det bara strömmar ut positiv energi från. Alla borde vi sträva att bli en energigivare.

Idag tog vi bilen ut till havet. Glatt trampade vi genom tång och sand. Blandrasen hittade en pinne och Cockern sprang efter fåglar, Boxern haltade modigt alldeles bredvid mig. Väl hemma igen såg det ut som om vi hade med oss halva stranden hem. Är det någon som vet hur lite sand kan sprida sig genom huset i en sån hast? Kanske en fysisk lag eller en matematisk formel. Ut med dammsugaren, funderade om jag skulle dammsuga hundarna också medan jag ändå var igång. Jamen, det är ju ändå dem som är upphovet till allt damm och grus. Sen slutade jag fundera mer på det eftersom det skulle ha gett Cockern en hjärtinfarkt och efter hennes senaste puts och polering av tänder, som kostade mer än en semester, vågade jag inte ens tänka på hur mycket hjärtmedeciner för hundar skulle kosta...jag vill ju ändå ha en liten semester detta året också.

Ibland när jag tar ut mina tre underbara hundar kan jag inte låta bli att ha den där lilla olustiga tanken att fast vi nu är alla en stor familj finns det fortfarande den där lilla känslan av oss och dom. De är vi Blandrasern, Cocker Spanieln och jag mot dem, R och Boxern. Inte nog med det, det syns nämligen så tydligt på hundarna själva. Där springer Cockern och Blandrasen omkring som små yrväder över skogshygget, medan Boxern försiktigt planerar nästa steg med tassen, speciellt om det är vatten och pölar. Blandrasen, som också är äldst har inga synbara besvär med åldern, förutom lite gråa hår och ett surt humör. Boxern däremot haltar och stelnar till om hon har legat för länge. Jag tittar på Boxern och tycker synd om henne. Jag tycker det är synd att hon alltid är lite för sig själv, ingen kommer upp och vill leka med henne, ingen kommer upp i soffan bredvid henne för att värma sig. Jag tycker det är synd att vi inte träffades lite tidigare i hennes liv och hon kunde ha lärt sig lite mer sociala gracer från de andra och mest troligt blivit en i flocken. Om hon är lös nu springer hon gärna upp till andra hundar, men efter ha större delen av sitt liv fått ligga i ett kök utan dagliga promenader eller kontakt med andra hundar vet hon inte riktigt hur och vad hon ska göra. Andra hundar blir sura och fräser till när hon inte förstår att de inte vill leka med henne och hon stirrar häpet på dem men fortsätter ändå. Trots allt har jag sett att hon mycket gärna härmar de andra två. Speciellt Cockern. Om jag ropar och Cockern vänder i full fart, då vänder Boxern också men inte för att just komma till mig utan mer för att Cockern vänder. Jag tittar ibland på henne och undrar hur mycket skada som har gjorts i hennes själ efter att egentligen bara ha blivit köpt i substitut till ett barn men sen, när nyhetens behag tog slut, glömdes bort. Hon är just precis den där lite udda vi alla väl egentligen hade i vår klass, som barn. Ni vet den där som ingen riktigt ville leka med eller sitta bredvid. Jag förundras över hur ett liv som kanske var en nästan misär, kan fortfarande bli så sprudlande glad och en sån stor tillit till mänskligheten. Boxern springer upp till mig om jag har varit bortrest, och viftar med hela kroppen. De andra två försöker fösa bort henne, hon är ju inte en av oss. Nuförtiden tar jag mig mer tid med henne, låter de andra två vänta, hon måste få lite kärlek också och jag hoppas att långsamt men säkert blir hon en av oss alla. Jag tror tålamod och kärlek är svaret till en liten hundsjäls lycka.

Oj! Kan det verkligen vara sant? Nästan ett år sedan sist? Så mycket som har hänt...var ska jag börja min saga... Visst, som gissat, det tog snabbt slut med T efter hemkomsten från Sverige. Och visst var det väl rätt, jag saknade honom inte en droppe medan jag var hemma i hemlandet. Pengarna han var skyldig mig har jag inte ens sett röken av. Vi skickade väl några ursinta mails till varandra efter det, där han bla anklagade mig för att bara vara tillsammans med honom tills han kunde betala tillbaka och han hade ju rätt. Men jag kan inte hjälpa att ibland ligger jag och funderar ihop olika versioner, om och hur jag en gång för alla ska roffa tillbaka de där jädrans punden. Jag drömmer om att dramatiskt sitta i bilen och vänta tills han kommer ut ur porten en tidig söndagmorgon och jag ska då rusa ut ur bilen, upp till honom och slita ut delprotesen ur munnen på honom och skrika ¨Vilken tönt du är. Har du inte råd med implantat va?¨. Men egentligen så vet jag ju att så gör ju inte en svensk och speciellt inte en sån som jag. Annars tar livet stora kliv framåt och ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Har flyttat från min lilla, men ack så älskade, trea till ett litet hus. Bor nu tillsammans med R, tre hundar och en DELUXE hundlucka ut till trädgården (jag jublar, inga sena mörka promenader på stigen runt ruinen där det lär ha setts en sk ¨white lady¨...fast det var ju rätt spännande..(fniss)). Trädgård kanske man heller inte kan kalla det, mer en gräsmatta med lite grus runt. Fast det ska vi snart fixa! Våren står på tur och jag är redo med luktärter och spade!!

Var på en kurs i helgen nere i London och lärde mig riktigt mycket både om mig själv och att jag faktiskt inte är ensam i mina funderingar. Så många av oss drömmer om att en gång kunna skriva den där boken och jag tror, nej jag vet (!), att vi alla kan.