Cancer. Ett ord med en oerhörd tyngd. Alla vet och känner vi den. Nu har den dykt upp i min närhet, en arbetskollega har precis blivit diagnostiserad med bröstcancer. Så mycket mer respekt får vi inte när den kryper upp så tätt intill. Jag frågade många frågor igår och hon var helt lugn har tagit det med ro. Det finns ju inget annat för det. Ta en bit i taget, ett steg, så ett steg till och ännu ett. Hennes familj tog det mycket hårdare, de oroar sig, de har sett andra släktingar få diagnosen och inom veckor vara borta. En människa som hon är att se upp till. Hon har den mest vackra av själar, alltid ett leende, alltid en hjälpande hand till och med nu. Det är synd och skam att just en person som hon skulle få detta också. Men igår gav hon mig hopp istället för oro. Hon är en sån som det bara strömmar ut positiv energi från. Alla borde vi sträva att bli en energigivare.