Nytt samtal från min syster igårkväll. Mammas cancer har spridit sig, läkaren visste inte riktigt hur långt men det var någonting på levern och kanske några lymfkörtlar. Han skulle prata med onkologen och ge mamma svar i nästa vecka vad som ska ske nu. Antagligen cytostatika. Han hade gett mamma hopp, trots allt, och sagt hon skulle inte dö än. Vet ej om han sa det bara för att pigga upp eller att det faktiskt var sanning. Vi får vänta och se. Syster var lite ledsen och (tror jag) kände en ganska stor känsla av skuld. Skuld att hon inte har pratat väl om mamma på sista tiden etc etc. Jag vet inte vad jag känner. Tror inte att hon kommer att dö så snart och om hon gör det vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig mest självisk och undrar vem som kommer att ta hand om begravningen, får jag mina utlpnade pengar tillbaka, hur kommer R att mottas på begravningen bla bla bla. Men innerst inne vet jag att jag kommer att bli jätteledsen när hon väl avlider men det är ju faktiskt så livet är och hon har haft ett jäkla bra liv, om jag dör vid 80 med den hälsan skulle jag iaf vara glad.

superpappa

Pappa har blivit av med körkortet. 101km/h på 70-väg. Det var inte illa. Det tyckte tydligen dock polisen. Nu är han deprimerad och lagar köttbullar och potatismos för att pigga upp sig. Pappa borde inte köra bil i alla fall. Han skulle ha lagt av med det när han fortfarande kunde se. Han kan ju inte läsa skyltarna, så inte udnra på att han dundrade på i över 100 och inte konstigt att han tittade frågande på polisen när de frågade honom hur snabbt man fick köra på den där vägen. pappa hade bara ryckte lite på axlarna och sagt "Ja, jag vet inte". Men nu får han sitta hemma och sen ska de ha något möte om straffet han skall utmätas, antar att han inte får tillbaka körkortet. Han har ännu inte löärt sig busslinjerna runt lägenheten så lite får han ju göra nu trots allt. Fotona han tog här har kommit idag och han lovade att skicka några, som minne. Blev nästan gråtfärdig (igen, jag bölar ju alltid) när han berättade det för mig. Man vet ju inte hur länge till han kommer att leva. Jag har också skickat presenter, till mamma och ett fint litet kort men en önskan om snar bättring, visste inte igen om jag borde skriva båda våra namn eller bara mitt eller göra så som jag har gjort tidigare och bara skrivit Ulrica&Co och faktiskt kommer jag inte ihåg vad jag bestämde mig för att göra, snacka om blockering! Kanske jag inte alls skrev under...det hade nog varit det bästa valet, sen packade jag ner en liten schal och tvål. Får se vad som kommer tillbaka.

utmaning 259: skriv om ett ärr

Hon bar det som en åminnelse. En åminnelse om tiden med honom. Ibland var hon bara trött på det, ibland ville hon att det skulle försvinna men ofta särskilt nuförtiden var hon bara stolt. Hon hade överlevt honom. De hade träffats av en händelse ute på en bar i stan. Hon hade inte först sett honom men han hade sett henne. Han hade kommit upp till henne, pratat med henne och bjudit på en drink. Hon hade tänkt att det var väl ok men han var ingenting för henne. På något sätt hade han fått hennes mobilnummer och han hade skickat ett sms dagen efter bara för att se hur hon mådde. Sen rullade det bara på. Han var charmerande, skickade blommor, ringde på kvällen. Hon började mjukna för mannen hon först inte alls hade varit så särskilt intresserad av. De träffades, de kysstes, de älskade. Han tog henne ut på middagar och ut på ställen hon inte visste fanns, de gick på helgerna och promenerade i stan, såg nya affärer, museer, filmer. Snart sa han att han ville dela livet med henne, han sa att han visste att han hade hittat sin själsfrände. Hon kände samma sak, en man hon kunde lita på för första gången i sitt liv. En man hon kunde luta sina trötta axlar mot, han lovade att ta hand om henne för alltid. Bara ett par saker var hon tvungen att ändra på. Han hade inte plats för båda hennes hundar, hon måste välja en att ta med sig när hon flyttade in med honom. Hon måste lova att ge honom tid att introducera barnen, de var ju hans ögonstenar, men bara lite tid sen kunde de leva lyckligt. Han sa att hon behövde inte jobba mera, han skulle försörja dem. Hon sa upp sig från sitt jobb men tittade på hundarna och undrade vem av dem hon skulle välja. Hon bestämde sig att ta semester, åka och hälsa på släktingar innan flytten. Han ville att hon skulle vara med honom. Inte åka iväg just då, det var ju så mycket de fortfarande hade att fixa. De började gräla och mitt i grälet när hon stod oc hstirrade stint in i hans kalla ögon slog han henne. Han slog henne så hårt att hon föll och dörrkarmen slog till henne i bakhuvudet. Hon måste ha domnat bort och när hon vaknade stod han oroligt och tittade ner på henne. Han frågade hur det gick. Hon undrade vad som egenltigen hade hänt. Han sa att hon måste ha stått konstigt för han bara puffade till henne bara lite och hon föll. Hon visste att han ljög, hon visste att hon ljög för sig själv. Med blod fortfarande strömmande nerför nacken tog hon sina bilnycklar och lämnade honom utan ett ord. Hon körde direkt till akuten, fick sju stygn och körde hem. Ingen annan kunde se ärret, men hon visste att det fanns just där och med fingrarna kunde hon känna var det satt. Det bar hon som en åminnelse om en ond man hon för alltid önskade att hon aldrig hade träffat.

utmaning 258: skriv om något vitt

Vita kläder hänger på tork. Vita linnebyxor, vita skjortor, vita tröjor fladdrar i den lätta brisen från syd. Sommarhettan sköljer över dem med mättad toft av torka. I den varma tystnaden, det enda som då och då gör sig till känna, förutom syrsorna, är de vita kläderna när de fladdrar till av vinden som inte ger någon svalka. Byns hundar dåsar i skuggan av olivträden och flugorna vilar på deras ryggar. Just då, när alla drömmer om den svala våren som var och hoppas på regnet, som aldrig verkar komma, tar hon, den vita kvinnan in sina kläder, in i det stora vita stenhuset med sina bruna fönsterluckor. Hon som aldrig syns, som aldrig märks, som alltid har vitt omkring sig och när hon plockar ner sina kläder betyder det att sommaren är slut och hösten är välkommen.

utmaning 257: Skriv om att styra

Ju äldre jag blir desto mer mer är jag säker på att den allra bästa semestern jag har haft var en seglarsemester från Whitby i Yorkshire till Honfleur i Normandie. Det är underligt men semestern var inte lång, inte ens en vecka men det kändes som en månad. Aldrig har jag fått en sån upplevelse av frihet och väckelse och närhet. Vi lämnade ett grått Whitby och seglade den engelska kanalen mitt i natten. Vi hade 4-timmars skift och var tvungna att hålla oss vakna och ajour med olika hjälpmedel, tex en radio som inte använde batterier, utan var tvungen att vevas upp emellanåt. Till den största delen var det autopiloten som styrde men ibland tog Pappa John över och någon enstaka gång fick jag försöka. Helt fantastiskt. När autopiloten "körde" var det ganska tråkigt, alla satt vi mest och pysslade med ditt och datt men när den stängdes av var vi också alla ett team. Vi passerade Le Havre, som inte är vackert och jag undrade hur Honfleur skulle se ut om staden nästgårds var så trist och grå. Så, bokstavligen, seglade vi runt hörnet och där skymtade Honfleur fram med sina medeltidshus i sprakande färger. Det var vackert, som en sagostad gömd i den bottersta delen av ett ont rike. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men som alla sagor tog det slut, vi fick ta färjan till Southampton några dagar senare och sen bila upp tillbaka till Skottland. I några dagar hade vi levt ett liv i magi där närheten till vattnet och den smäckra Moody Blues gjorde oss alla stolta. Pappa John undrade om jag någonsin vill segla igen och jag sa absolut ja men utan autopilot, för styra en segelbåt manuellt tar priset. Honfleur återkommer ofta i mina drömmar och tankar, jag har aldrig kommit tillbaks men hoppas fortfarande att än en gång få vara där. Mitt förhållande till Jon tog slut bara ett par veckor efter vår seglats, det var som om Moody Blues och Honfleur var det enda som höll oss ihop och när den tråkigt gråa verkligheten slog oss förstod vi att vi inte hade något mer kvar att ge varandra. Men att vara utan vår semester hade jag aldrig velat vara, vi skrattade så vi kiknade, vi drack champagne och tog promenader runt stan. Vi satt och åt middag vid kajen medan Moody Blues låg och väntade. Jag somnade med flytvästen blinkande, rullade tampar fel och nästan ramlade i sjön. Jag älskade det.

skrivpuff 256: skriv om att utmana

Jag utmanar världen. "Varje dag ska man göra något som utmanar en, något som får en att tänka, något som riskerar att ens världsbild kanske ruckas lite. Det är bara nyttigt." Kommer inte alls ihåg var jag har läst eller hört det. Men det är visa ord. Inte alltid så lätt att följa. Mitt jag trivs med allt det gamla och vanliga, så fort det bara är en tillstymmelse till ändring blir mitt jag skärrad. Men jag har lärt mig, håller på att lära mig att det inte är bra. Det behöver inte alls vara stora saker, det kan bara vara något pyttelitet, som att ta en annan väg hem från jobbet eller kanske laga en annorlunda middag än den gamla vanliga bolognesen. Det är vad jag har gjort, handlat mat i en annan affär än den vanliga, skrivit om något jag aldrig skrivit om (ok det kanske inte blev så himla bra men jag porvape på det i all fall), tagit en biltur en eftermiddag till en ny ort. Jag har gjort en hel massa nya saker. Och det som förut var så skärrande, tex i en ny affär har jag ju ingen aning om var alla varor ligger usch vad hemskt, visar sig inte alla var otrevligt bara ett nöje at hjärnan kan få hänge med tom när jag ska handla mat. Jag vet att jag mår bättre med att utmana. Mitt jag ska snart utmana världen...nej det vet jag inte kommer att hända...det skulle ju nästan vara en ruskig tanke (jag ser mig själv som en diktator stående på balkongen coh blickar ut över folkmassorna som jublar mitt namn och som överstepräster har jag mina hundar...nej nej nej nej). Men jag vill utmana det sättet världen ser på mig, dvs människorna omkring mig och jag vet att jag redan har börjat.

skrivpuff 255: Skriv om något taggigt.

Rosorna, som jag planterade i våras har alla dött, utom en som har växt från att bara ha varit en liten ynka planta på kanske 30cm, till att vara nu lika hög som jag. Jag hoppas att det är en klängros och att klängrosor gör sådär när de etablerar sig. Om det är en buskros vet jag inte alls vad det skulle vara för fel. Men bara en liten ros slog ut på den och det verkar mer som den har gett ut all sin kraft åt att växa högt. Men det gör inget. Det gör inget alls. Jag är så glad att den överlevde. Men varför dog de andra två? Vet ej, men lite ledsamt blev det. Det kan ju vara så...faktiskt... att någon hund har varit och rotat och dödat dem. Det skulle inte fövåna mig alls. Särskilt inte tjyvhunden Blandrasen, som också nu bara under de senaste fem dagarna har lyckats med att stjäla allt som allt 11 tomater och 6 äpplen. Jag såg under sommaren hur hon gärna lunkade ner till rosorna och stod och hängde där, som det vara ett riktigt bra ställe. Skulle inte förvåna mig om hon också grävde och påtade lite där, medans hon ändå var i gång.

Jag längtar hem, jag längtar så mycket att det knyter sig i hjärtat. Här, vad har jag här? Vänner och bekanta men inget hem. Jag längtar till ett hem. Satte mig ner framför TVn och kände igen program från i söndags då pappa precis hade anlänt, det påminde mig om hur bra och trevligt vi alla hade haft och jag började gråta, stora tårar trillade nerför mina kinder och jag önskade att jag bodde i Sverige igen. Hur otacksamt är det? Skottland har gjort så mycket för mig, det har skapat mitt yrke, det har stärkt min självkänsla, det har lärt mig mycket gott och lite ont. Men jag är klar med Skottland, nu är det dags att blicka utåt mot nya horisonter, mot höstar med frost och solsken istället för dimma och regn, mot turer i Ica och Willys istället för Asda och Tesco. Jag vet att jag står vid ett vägskäl och allt hade varit så enkelt om inte E hade bott just här. Hon är min fasta punkt med Sverige och är den syster jag aldrig har haft hon är min familj, min vänskap med henne är definitivt tjockare än vatten. Jag är rädd att om jag så nu väl flyttar att jag kommer att sakna henne så mycket att jag vill flytta tillbaks igen. Hon är de släktingar jag inte har. Jag gråter, en självisk och otörstad gråt. Mina tentakler sträcker sig över Nordsjön och jag vill inget hellre än att slutas av dem och gömmas i en värmländsk vinter.

Så har pappa varit här. Fem dagar bodde han hos oss. Det var trevligare än väntat! Jag städade som en gnu innan han anlände och det som jag inte fick tid med att plocka undan slängde jag in i sovrummet. Så nu sitter jag inklämd framför datorn omgiven av högar av kläder, datorkablar, korgar med make-up och smycken och en snarkande man. Senare idag ska jag väl reda ut sakerna och ställa dem tillbaka på sina rätta ställen, mannen lämnar jag dock där han ligger. Vi körde runt och visade honom Skottland och han följde gärna med (han hade väl inte mycket val). Vi sprang uppför backar och visade slott, broar, berg, skog, översvämmade floder, optisk synvilla och Rs mamma.

När det kom till sista dagen och han var ordentligt slut men hade i alla fall packat allt i sin lilla resväska märkte jag att han hade ju inte packat tandborsten (som var nyinköpt när han kom på att han hade glömt sin egen hemma i Sverige).
-Joodå, sa pappa, jag har visst packat den.
-Vilken färg av tandborste har du packat, frågade jag.
-Min! Den blåa! sa pappa stolt
Jaha, så har då pappa och R använt samma borste i fem dagar.
-Äsch, sa pappa, lägg tillbaks den och säg inget. R kommer ändå inte att märka något.

Gick in i Es galleri där pappa blev beundrad av Es väninna Sue. Hon tittade drömskt mot honom när han kikade runt.
-He is handsome, sa hon lyriskt. And the voice. God he is a stunner.
Valde inte att berätta detta för pappa då hans ego skulle ha blivit så stort att han skulle inte kunna komma genom ytterdörren.