var det verkligen så här länge sen

Tiden har runnit iväg, sprungit ut ur rummet, ville inte leka mera med mig. Jag häpnar när jag ser hur lång tid det var sen jag skrev något här...inte bra...men ack så många goda skäl jag har! Att tilläggas också är att det snöar utanför mitt fönster med den svenska adventsljusstaken, fast det kommer väl inte att ligga det gör det ju aldrig här. Ja just det här sitter jag på en torsdag, min normala arbetsdag, men är hemma pga förkylning eller vad det nu är, frisk är jag i vart fall inte. Romanen ligger i bakvatten och jag har pressen på mig att bli klar till januari, det ska gå får bara jobba som ett jehu nu. Mina 48000 ord ligger på samma ställe och stampar, det irriterar mig jag verkar inte få fram mer ord just nu även fast idéerna ligger och trängs i hjärnan, allt det där som jag måste fördjupa karaktärerna i, allt det jag inte får glömma. Jag skriver långa listor, som inte blir kortare utan bara längre och längre. Ett är beslutat Gunilla fick åka till Ullared en dag, hon gillade det, jag visste att hon skulle gilla det och igår tändes ljuset om att lapdancing klubben skulle naturligtvis brinna ner, orsaken till detta har jag inte än, där är ljuset fortfarande släckt. Men petitesser, petitesser. Så mycket annat har hänt och kanske det är just därför jag är sjuk och matt nu, inte bara för att solen i stort sett har försvunnit. För ett par veckor sen ringde min syster och sa att mamma var på sjukhus igen, hon hade någon sorts infektion och var tydligen jättesjuk, jag fick genomgående information från henne varje dag och efter några dagar blev jag orolig. Min syster ringde mig på jobbet till och med och sa att jag skulle inte oroa mig men mamma var jättedålig, men att hon skulle hålla mig ajour om vad som hände. Klart att jag oroade mig, alla de där tankarna om jag skulle åka på begravningen eller inte flödade tillbaka och jag var helt säker på att jag skulle inte kunna klara av att bara lämna vårat trasiga förhållande i limbo. Jag vet inte varför jag gjorde det men jag bad om mammas nummer till sjukhuset och ringde med en gång. Rösten som svarade var så svag och påverkad att jag knappt kände igen hennes röst. Jag började gråta hejdlöst, tårar trillade ner medan jag undrade hur länge till hon skulle kunna leva. Så jag frågade "Mamma vill du att jag ska komma över?" och mamma orkade bara säga "Klart att jag vill! Det vore så bra!". Så nästa dag satt jag på flyget till Köpenhamn, oroad men glad att jag nu hade tagit steget och vad som än hände skulle vi inte skiljas som ovänner. Hon låg i isolering den mesta delen av veckan men vi kunde prata på telefon och B, hennes partner gick in och satt bredvid henne medan jag satt och skrev på Ystad bibliotek. Så vände det! Så långsamt blev hon bättre! Läkarna som under måndagen och tisdagen hade sagt att "läget är mycket allvarligt", bröt isolering, vi kunde träffas, då grät mamma. Där satt vi två vuxna kvinnor och grät. Det behövdes inga förlåt vi respekterar nu varandra. Jag är så glad! Glad i den allra bästa meningen.