Någon frågade mig häromdagen: Om det inte var för att de var släkt, skulle du gilla dina släktingar? Jag var tvungen att tänka. Svaret är ett kallt nej. Släktingar älskar man för att det har man blivit uppfostrad till att göra. "Släkten kommer vi inte undan." "Blod är tjockare än vatten." Säger folk som vet. Men jag tror att ibland är vatten tjockare än blod. Vi står ut med våra släktingars egenheter, åsiktsskillnad och smak. Och till det säger vi bara och suckar "ja, ja, så är det bara." Om det hade varit våra vänner att vi nog bett dem packa och dra. Sen har vi de där vännerna, som ställer upp i tid och otid, som fixar, ordnar och hjälper, som inte sen ett år senare kommenterar spydigt hur mycket de hjälpte till "-den där gången då din bil inte funkade", "du skulle bara veta hur mycket vi hjälpte dig när..." till exempel. och aldrig skulle ens vänner våga eller vilja skratta till ens egen bekostnad, men det har tydlligen släkten all rättighet att göra, de har också rätt till att snacka bakom ryggen på en till andra släktingar, för vi är ju alla släkt. Sen blir cirkeln hel då det blir deras tur att bli snackad om och inte till. Men sen säger någon annan "Ja men vem ska ta hand om dig när du är gammal om inte släkten?" Frågan är skulle jag vilje bli omhändertagen av någon släktingen med tankar i bakhuvudet på ett rikt arvode. Tror inte det. Då dör jag hellre ensam med en hel skara gamla och nya vänner omkring mig, som älskar en för vad jag är och inte för vad släktskap vi har.