Har varit och spelat bowling idag. Fick ont i tummen och skyllde på det när jag kom sist, fast sist kommer jag ju alltid, så det var väl inget konstigt med det. Tänkte mycket på hur ens förflutna alltid egentligen är med en. När nu en människa från nästan 20 år sedan gör sig tillkänna känns det nästan som jag är den där tonåringen igen och för mig ser han fortfarande ut som en. Jag kan inte sluta tänka på hur är han nu, vad gör han, har han familj etc. Men också hur lite vi förändras över åren, fast vi kanske tror det motsatta. Hans syn på livet och hans humor är fortfarande densamma, så det måste ju betyda att jag är likadan i många ting. Han lärde mig mycket igår, det måste jag säga i alla fall, eller rättare sagt han lärde mig att inte känna mig usel för att jag inte har ett varmt och älskat förhållande till min mamma. Och ett är också sant bara för att någon är gammal, betyder det inte att de alltid har rätt. Tack M (om du läser detta)! Tittade på R idag när han bowlade och var mer sorgsen över att min mamma inte kan acceptera en människa bara för att han inte har en akademisk utbildning och är övervikitg. Till syvende och sist är han den mest snälle man jag har råkat fastna för och om sanningen ska fram så skäms jag nu mer än något annat. Jag skäms för att min mamma betedde sig som hon gjorde mot honom och jag är glad att jag vågade ställa mig upp och tala om för henne vad jag tyckte, även fast det betydde att vi var tvungna att åka hem tidigare. Hon har skrivit i ett mail att hon har skickat mig ett brev, jag förstår inte riktigt varför hon gör detta. Vad villl hon nu? Om jag vore en vis människa skulle jag nog kasta det oöppnat, men nu är jag inte det och tillika alldeles för nyfiken. Vi får väl vänta och se.