Det närmar sig

Nu börjar det. Jag känner det på mig det pirrar så där i magen. Ända sen jag kom tillbaka från Sverige har jag gått omkring i ett virrvarr av tankar och funderingar: Hur ska jag göra? Jag måste göra det snart! Hur kommer det att gå? Jag vågar! Vågar jag? Men jag visste också att hjärnan behövde bara lite tid och sen skulle den nog reda ut det. Och det gjorde den! Vaknade nu imorse och allt var utrett i huvudet. Allt ser så enkelt ut. Visst kan jag! Ska skicka en mail idag om förfrågan hur det skulle kunna bli om jag sökte in på högskola till hösten. Andra boken håller på att inte alls bli vad jag trodde den utvecklade ett par kapitel igår som jag inte alls ville att den skulle eller trodde att jag hade inom mig. Men det går framåt, mycket framåt. Ser framåt!

men men men det var ju alla hjärtans dag ju!

Det gick mig totalt förbi att det var...(hur kunde jag undvika alla kort som har legat framme i affärerna de senaste veckorna? ja det kan man säkert undra).

Jo det var ju Alla Hjärtans Dag men det riktigt speciella med mina Alla Hjärtans Dagar är att det var just en torsdag 14 februari som Tomte, min blandras kom hem till mig från den stora hundkenneln för övergivna hundar. Det var nu åtta år sedan! Guud så vi har stretat genom livet tillsammans. Vi har prövat lydnad, agility, spårsökning, åkt tiotusentalsmil i bil, har bott på hotell och flyttat in och ut ur lägenheter, gått till vetrinären för olika mindre skador och flinat åt andra hundar tillsammans, kastat ett okänt antal pinnar, stulit tennisbollar från andra hundar, skrämt livet hur dumma människor, simmat i smutsiga kanaler och ätit gift (eller ja det var ju hon som gjorde det).Häromdagen hittade jag ett foto på henne från det första året med mig och där ligger hon på soffan alldeles svart om nosen, den nos som nu är grå och liten och tanig var hon (nu är Tomte en mullig hund i sina bästa år). Min lilla gumma med ett fasligt humör och kort stubin. Hon blir lätt irriterad på andra hundar som inte uppför sig så som Tomte tycker att de bör och naturligtvis i Tomtes värld har hon alltid rätt och om hon inte har rätt så tjurar hon och går och lägger sig i något hörn. Men hon är den mest komiska av alla och får mig att skratta åt hennes, som jag tycker, hyss. Men jag skrattar INTE när hon stjäl mina morötter. Då hör hon det bestämda ropet från mig: -Neeeej Tomte vad har du gjort? och det enda jag ser är Tomtes svanstipp när hon försvinner runt hörnet uppför trappen.

Så mycket som händer, polisen som fick fängelse, Jordan är gift och ingen agility för hundarna ikväll. Hmmm ja just det...egentligen hur mycket av de nyheterna är för mig vidkommande?

Agilityn är väl ingen nyhet, det visste jag ju redan förra veckan och inte heller stod det på löpsedlarna. Får väl gå lydnadskursen istället imorgonkväll. Lilla spanieln som vanligt springande runt utan en susning vad hon ska lära sig och gamla blandrasen som bara suckar och gnäller för hon tycker det är tråkigt och hon kan allt och "förresten kan väl Ulrica själv apportera varför måste jag springa ut och hämta saker åt henne?".

Jordan gifte sig i Las Vegas med sin Alex med någon riktigt billig vigselring bara 2000 dollar eller vad nu "The Sun" skrev, fantastiskt, underbart, kul för henne. Fast jag vill också till Las Vegas, jag vill dit och titta på kitsch men Jordan är überkitsch så hon måste inte vara där, fast hon passar ju in.

Polisen som fick fängelse var mig en rikitg tjyv och verkar förtjäna sitt straff. En mobbare av världsklass. Där fick han!

Har börjat så smått skriva på något nytt, inte kommit långt, knappt 2000 ord men det kanske blir något av den. Vi får väl se. Annars blir det pannkaka och jag måste komma på en ny idé.

att ha en seinfeld hemma

Själv är jag en stor fan av både Seinfeld och Larry Davids "Curb your enthusiasm" trots att det här i Storbritannien inte verkar var något alls. Jag skrattar så jag får kramp i magen. Fast ibland behöver jag inte ens titta på TV för att få mina egna versioner av dessa storheter. Nej, det finns ibland mitt i min bekantskapskrets. Här finns min kompis Mike och hans far Ian de för diskussioenr mellan varandra som skulle kunna bli guldepisoder för Larry David.
Se här vad som hände häromdagen:
Roller:
Mike-egen entreprenör med ett ganska lugnt tillvägagångssätt för det mesta.
Ian- liten äldre herre, tjocka glasögon, halvt döv, men pigg, cyklar vart han än ska...mest för att allt annat kostar pengar

Dialogen är i något högre volym än normal samtalsnivå.

Mike: Pappa kan du ta den här nyckeln jag kopierade häromdagen tillbaka till låssmeden. Den fungerar inte.
Ian: Fungerar den inte?
Mike:Nej, den är fel. han måste göra om den.
Ian: Till vem gick du?
Mike: Till han upp på Renfrew street.
Ian: Va?
Mike: Renfrew street.
Ian: Jaha, jag tyckte du sa Reckless street.
Mike: Nej, jag sa Renfrew street. Varför har du inte hörapparaterna på dig?
Ian: Jag sparar på batterierna.
Mike: Men du hör ju inget.
Ian: Va?
Mike suckar.
Ian: Hur mycket kostade det att få en nyckel kopierad?
Mike: Fem pund.
Ian: Fem pund? Han därborta på Dundee street tar bara 2.50.
Mike: Ja men jag kör inte förbi där varje dag. Det här var mycket enklare.
Ian: Fem pund!
Mike lämnar över den felaktiga kopian till Ian. Ian tar av sig glasögonen och granskar noga kopian, tar upp orginalet som ligger på bordet framför honom och synar denna lika noga.
Ian: Han har ju använt fel mall! Det ser ju till och med jag, det är fel. Du har betalat fem pund för en oduglig nyckel. titta Michael titta på vad som är fel. se här...Om du hade gått bort till Dundee street skulle du ha fått för halva priset en fungerande nyckel...nu istället...
Mike går ut ur rummet

Jo men kanske en vit jul. Det ligger kvar och blir mer! Köpte allla presenter igår. Tänk vad mycket krafs jag kan hitta på och ge folk, som inte behöver något; luktljus, kalendrar, mera luktljus, sprit samt ett antal böcker i olika former. Två av böckerna är skottska noveller skrivna av skottska författare, som tex Ian Rankin, C Brookmyre och Denis Mina. En av böckerna är lite annorlunda då den beskriver det från offrets synvinkel. Vill egentligen läsa den själv men får väl låna den när vederbörande har läst klart.
Sue och E var med och shoppade oxå. Sue, som ibland har svårt med att gå satt i rullstol med sin päls och cigg och blev skjutsad av E, som är en fara både för andra fotgängare och trafiken när hon styrde stolen, hon ursäktade sig med att hon inte hade fått sitt rullstolskörkort än. Det syntes! Sen tyckte nog folk allmänt synd om Sue när E ibland släppte och lät den rulla av sig själv sakta ner mot en väl vald fara och skrek över hela gatan "Look no hands!". Jag gick tio steg bakom, sådär som man gör när man är tonåring och ute med sina föräldrar. Sue kommer från djupaste Georgia, USA där hennes man arbetade som domare i rätten. Hon lärde mig något nytt och jag kände mig mycket liten i min kunskap om bibelbältet där. Tydligen finns det någon sorts baptistkyrka därnere, som använder ormar under högmässan och talar i tungor. tyckte det lät väldigt exotiskt. Måste kolla upp det där lite mera!

var det verkligen så här länge sen

Tiden har runnit iväg, sprungit ut ur rummet, ville inte leka mera med mig. Jag häpnar när jag ser hur lång tid det var sen jag skrev något här...inte bra...men ack så många goda skäl jag har! Att tilläggas också är att det snöar utanför mitt fönster med den svenska adventsljusstaken, fast det kommer väl inte att ligga det gör det ju aldrig här. Ja just det här sitter jag på en torsdag, min normala arbetsdag, men är hemma pga förkylning eller vad det nu är, frisk är jag i vart fall inte. Romanen ligger i bakvatten och jag har pressen på mig att bli klar till januari, det ska gå får bara jobba som ett jehu nu. Mina 48000 ord ligger på samma ställe och stampar, det irriterar mig jag verkar inte få fram mer ord just nu även fast idéerna ligger och trängs i hjärnan, allt det där som jag måste fördjupa karaktärerna i, allt det jag inte får glömma. Jag skriver långa listor, som inte blir kortare utan bara längre och längre. Ett är beslutat Gunilla fick åka till Ullared en dag, hon gillade det, jag visste att hon skulle gilla det och igår tändes ljuset om att lapdancing klubben skulle naturligtvis brinna ner, orsaken till detta har jag inte än, där är ljuset fortfarande släckt. Men petitesser, petitesser. Så mycket annat har hänt och kanske det är just därför jag är sjuk och matt nu, inte bara för att solen i stort sett har försvunnit. För ett par veckor sen ringde min syster och sa att mamma var på sjukhus igen, hon hade någon sorts infektion och var tydligen jättesjuk, jag fick genomgående information från henne varje dag och efter några dagar blev jag orolig. Min syster ringde mig på jobbet till och med och sa att jag skulle inte oroa mig men mamma var jättedålig, men att hon skulle hålla mig ajour om vad som hände. Klart att jag oroade mig, alla de där tankarna om jag skulle åka på begravningen eller inte flödade tillbaka och jag var helt säker på att jag skulle inte kunna klara av att bara lämna vårat trasiga förhållande i limbo. Jag vet inte varför jag gjorde det men jag bad om mammas nummer till sjukhuset och ringde med en gång. Rösten som svarade var så svag och påverkad att jag knappt kände igen hennes röst. Jag började gråta hejdlöst, tårar trillade ner medan jag undrade hur länge till hon skulle kunna leva. Så jag frågade "Mamma vill du att jag ska komma över?" och mamma orkade bara säga "Klart att jag vill! Det vore så bra!". Så nästa dag satt jag på flyget till Köpenhamn, oroad men glad att jag nu hade tagit steget och vad som än hände skulle vi inte skiljas som ovänner. Hon låg i isolering den mesta delen av veckan men vi kunde prata på telefon och B, hennes partner gick in och satt bredvid henne medan jag satt och skrev på Ystad bibliotek. Så vände det! Så långsamt blev hon bättre! Läkarna som under måndagen och tisdagen hade sagt att "läget är mycket allvarligt", bröt isolering, vi kunde träffas, då grät mamma. Där satt vi två vuxna kvinnor och grät. Det behövdes inga förlåt vi respekterar nu varandra. Jag är så glad! Glad i den allra bästa meningen.

vi vann!

Blandrasen och jag vann igårkväll en liten agilitytävling. Ok det var bara på skoj, bara för att kolla in hur duktiga vi var. Men vi vann!!! Tjoho! Tävlingsinstinkten väckt. Sen tävlade vi igen...då förlorade vi...stort...Blandrasen gjorde totalt bort mig. Ponera: Där står jag med henne framför startlinjen och Gary, hundtränaren, säger till mig "Du har världens chans att vinna igen Ulrica! Bara gör samma sak som för en timme sen." Jag skyller på E att jag inte vann den gången. Redan där vid starten, innan första hoppet tittar jag på min gamla hund och ser att hon totalt har förlorat intresset att vinna mig lite mer choklad, näpp, istället ser hon bortåt andra sidan av ringen (ca 100 meter bort) där E nu står och tränar sina hundar. Blandrasen tar första hoppet, jag tänker."Koncentrera dig på mig" Näpp. Hon går under andra hoppet, ger mig en snabb blick som om hon vill säga "Nej, nu orkar jag inte mera". Sen KUTAR hon (hon som inte har någon energi kvar) som en vildhäst upp till E och hennes hundar och där står jag kvar hundlös och drömmen om en andra påse choklad förtvinad. Dumma hund! Ett kommunalt suckande hörs från resten av klassen. Där fick jag!
Spanielns klass tävlade också, men hon är ju så ivrig så hon missar allt jag säger. Men det gör inget vi blev bjudna på choklad ändå.
Sen fick jag en påse från Sverige där det stod "Jag är obegripligt intellektuell". Den gillar jag skarpt. Sen undrar jag: Vem är Berny Pålsson? Har sett mycket om henne på nätet men när jag frågar svenskar har de aldrig hört talas om henne.