superpappa

Pappa har blivit av med körkortet. 101km/h på 70-väg. Det var inte illa. Det tyckte tydligen dock polisen. Nu är han deprimerad och lagar köttbullar och potatismos för att pigga upp sig. Pappa borde inte köra bil i alla fall. Han skulle ha lagt av med det när han fortfarande kunde se. Han kan ju inte läsa skyltarna, så inte udnra på att han dundrade på i över 100 och inte konstigt att han tittade frågande på polisen när de frågade honom hur snabbt man fick köra på den där vägen. pappa hade bara ryckte lite på axlarna och sagt "Ja, jag vet inte". Men nu får han sitta hemma och sen ska de ha något möte om straffet han skall utmätas, antar att han inte får tillbaka körkortet. Han har ännu inte löärt sig busslinjerna runt lägenheten så lite får han ju göra nu trots allt. Fotona han tog här har kommit idag och han lovade att skicka några, som minne. Blev nästan gråtfärdig (igen, jag bölar ju alltid) när han berättade det för mig. Man vet ju inte hur länge till han kommer att leva. Jag har också skickat presenter, till mamma och ett fint litet kort men en önskan om snar bättring, visste inte igen om jag borde skriva båda våra namn eller bara mitt eller göra så som jag har gjort tidigare och bara skrivit Ulrica&Co och faktiskt kommer jag inte ihåg vad jag bestämde mig för att göra, snacka om blockering! Kanske jag inte alls skrev under...det hade nog varit det bästa valet, sen packade jag ner en liten schal och tvål. Får se vad som kommer tillbaka.