Saturday, July 18, 2009
Hur mycket kan en man sova? Han sover i tretton timmar i sträck känns det som. Fast så kanske det inte är. Han är vaken när jag sover och vice versa. ett förhållande som kan vara i evighet sa någon. men det börjar bli lite tråkigt. Visst har jag ett bra liv nu, jag kan göra precis vad jag vill och sitta och mysa med hundarna eller skriva på hur mycket eller hur litet jag vill och ingen stör mig. Men det känns inte som ett förhållande. Sen när jag är väl på gång att gå i säng, då tar han över, kollar på TV sitter och snackar i telefon etc. vet inte riktigt nu vad vi håller på med. Antingen bör vi väl bestämma oss för att så kan vi ha det eller så bör vi bestämma oss för att så här kan vi inte ha det och ändra oss. Eftersom jag nu lägger ut dess tankar här så betyder väl egentligen det att jag inte vill ha det på detta sättet. Kanske allra längst inne känne jag att om det ska vara så här kan jag lika gärna bo själv. Men då är jag där igen...Där jag har varit hundra gånger förut. Fight or flight. Psykologpoängen från universitet ramlar in i mitt medvetna och jag läser oändliga hypoteser och teorier. Bo själv men utan hundlucka = no go. Bo själv men i hus = mjaa det smakar. Bo så som vi gör nu = joo det fungerar för mig men jag vet att Han är inte lycklig. Jag drar mig undan och spenderar mer tid med mina vänner, går ut och äter med dem, tar en kopp kaffe med dem, går på stan med dem. Han sitter hemma. Men han har ju också vänner, resonerar jag, jag hindrar inte honom från att träffa dem, inte alls. Men så lever ju inte ett par! Det vet jag. Jag känner det i hela mig att det jag gör är fel, borde spendera mer tid med honom. Men det blir ju så tråkigt. Usch! Jag får ta och get återbud till den där Harry Potter kvällen med C och kanske gå och se till att jag och R är lite mer sams i vårt samliv. Ja nu gör jag det sen får tiden avgöra vad som händer.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Nu har inte jag läst någon psykologi, och jag tror inte jag någonsin kommer göra det heller. Men - jag tror att du skulle behöva skaka om dig själv lite granna. Människor tycks över lag väldigt intresserade av att lösa problem. Saknas riktigt stora problem som överlevnad, så tar hjärnan istället något mindre problem och gör det stort - vilket slutligen leder till de ultimata jätteproblemet för de som verkligen saknar problem - "vad tråkigt jag har, vad ska jag göra nu?". Så för mig tycks det som om storleken på vilken människas som helst problem alltid är konstant. Det vill säga - man kan lösa alla sina problem och ändå ha problem, och det känns inte ett dugg bättre än förut. Att offensivt försöka bekämpa sina problem är inte nödväntigtvis vägen till lycka :D
Oj, vad kryptiskt det blev. Men jag försökte bara beskriva det i allmänna termer.
Jaja, skitesamma. Raskt vidare till poängen. Du nämner två problem - det ena är dina känslor över att ni inte är vakna samma timmar på dygnet. Jag tror att det är vilotimmar för din sambo, timmar då han får sin egen tid och känner sig själv. Olika personer har olika behov av sådan tid. Det är för ensamvargen ett försök att hitta sitt egna utrymme fast precis i närheten av någon annan. En sorts kompromiss :)
Det andra problemet är enkelt. Ni kan gott ge er ut och skaffa nya upplevelser, men bara om ni vill. Sitter han hemma kanske han vill det ibland, och ibland inte. Du kan ju fråga om han vill gå på bio med dig eller om du ska gå med en kompis t.ex. Bättre att fråga och lägga beslutet i hans knä än att bekymra sig över att du har kul och han har tråkigt.
Låt inte dina visioner av hur ett par fungerar styra över hur ni samverkar. Hitta er egen väg, ihop eller isär, tillsammans eller inte. Vakna eller sovandes :D
Jättebra skrivet! Så är det ju! Jag ska inte gnälla på honom. Jag ser problem där det inte riktigt behövs och jag tror att jag gör det i det mesta i hela mitt liv. Istället för att bara njuta av att vi har ett bra liv ihop etc.
Post a Comment