Ibland när jag tar ut mina tre underbara hundar kan jag inte låta bli att ha den där lilla olustiga tanken att fast vi nu är alla en stor familj finns det fortfarande den där lilla känslan av oss och dom. De är vi Blandrasern, Cocker Spanieln och jag mot dem, R och Boxern. Inte nog med det, det syns nämligen så tydligt på hundarna själva. Där springer Cockern och Blandrasen omkring som små yrväder över skogshygget, medan Boxern försiktigt planerar nästa steg med tassen, speciellt om det är vatten och pölar. Blandrasen, som också är äldst har inga synbara besvär med åldern, förutom lite gråa hår och ett surt humör. Boxern däremot haltar och stelnar till om hon har legat för länge. Jag tittar på Boxern och tycker synd om henne. Jag tycker det är synd att hon alltid är lite för sig själv, ingen kommer upp och vill leka med henne, ingen kommer upp i soffan bredvid henne för att värma sig. Jag tycker det är synd att vi inte träffades lite tidigare i hennes liv och hon kunde ha lärt sig lite mer sociala gracer från de andra och mest troligt blivit en i flocken. Om hon är lös nu springer hon gärna upp till andra hundar, men efter ha större delen av sitt liv fått ligga i ett kök utan dagliga promenader eller kontakt med andra hundar vet hon inte riktigt hur och vad hon ska göra. Andra hundar blir sura och fräser till när hon inte förstår att de inte vill leka med henne och hon stirrar häpet på dem men fortsätter ändå. Trots allt har jag sett att hon mycket gärna härmar de andra två. Speciellt Cockern. Om jag ropar och Cockern vänder i full fart, då vänder Boxern också men inte för att just komma till mig utan mer för att Cockern vänder. Jag tittar ibland på henne och undrar hur mycket skada som har gjorts i hennes själ efter att egentligen bara ha blivit köpt i substitut till ett barn men sen, när nyhetens behag tog slut, glömdes bort. Hon är just precis den där lite udda vi alla väl egentligen hade i vår klass, som barn. Ni vet den där som ingen riktigt ville leka med eller sitta bredvid. Jag förundras över hur ett liv som kanske var en nästan misär, kan fortfarande bli så sprudlande glad och en sån stor tillit till mänskligheten. Boxern springer upp till mig om jag har varit bortrest, och viftar med hela kroppen. De andra två försöker fösa bort henne, hon är ju inte en av oss. Nuförtiden tar jag mig mer tid med henne, låter de andra två vänta, hon måste få lite kärlek också och jag hoppas att långsamt men säkert blir hon en av oss alla. Jag tror tålamod och kärlek är svaret till en liten hundsjäls lycka.