vi vann!

Blandrasen och jag vann igårkväll en liten agilitytävling. Ok det var bara på skoj, bara för att kolla in hur duktiga vi var. Men vi vann!!! Tjoho! Tävlingsinstinkten väckt. Sen tävlade vi igen...då förlorade vi...stort...Blandrasen gjorde totalt bort mig. Ponera: Där står jag med henne framför startlinjen och Gary, hundtränaren, säger till mig "Du har världens chans att vinna igen Ulrica! Bara gör samma sak som för en timme sen." Jag skyller på E att jag inte vann den gången. Redan där vid starten, innan första hoppet tittar jag på min gamla hund och ser att hon totalt har förlorat intresset att vinna mig lite mer choklad, näpp, istället ser hon bortåt andra sidan av ringen (ca 100 meter bort) där E nu står och tränar sina hundar. Blandrasen tar första hoppet, jag tänker."Koncentrera dig på mig" Näpp. Hon går under andra hoppet, ger mig en snabb blick som om hon vill säga "Nej, nu orkar jag inte mera". Sen KUTAR hon (hon som inte har någon energi kvar) som en vildhäst upp till E och hennes hundar och där står jag kvar hundlös och drömmen om en andra påse choklad förtvinad. Dumma hund! Ett kommunalt suckande hörs från resten av klassen. Där fick jag!
Spanielns klass tävlade också, men hon är ju så ivrig så hon missar allt jag säger. Men det gör inget vi blev bjudna på choklad ändå.
Sen fick jag en påse från Sverige där det stod "Jag är obegripligt intellektuell". Den gillar jag skarpt. Sen undrar jag: Vem är Berny Pålsson? Har sett mycket om henne på nätet men när jag frågar svenskar har de aldrig hört talas om henne.

svininfluensa

Jag har nu alldeles bestämt mig för att inte vaccinera mig. Kan inte se orsaken till att göra det när det ändå är medierna som har håsat upp det. Fast fick ändå det från de andra på jobbet att jag var dum som inte gjorde det. De lyssnade inte på mina motargument och jag lät det bero. Ibland är människor som får, rädda att ta eget beslut (visst då har man ju ingen annan att skylla på än sig själv...men är inte det det alldeles finurliga med livet). Basta!
E har kommit hem! JAAA! Två veckor har hon varit i Sverige och vi har alla längtat efter henne, få höra lite roliga historier och vad som har hänt sen senast i hennes svenska familjevärld. Vi pratade så mycket imorse på hundpromenaden att vi tappade bort en av hennes hundar, det blev en extra timmes promenad innan vi fick fatt i honom. Mina hundar och jag är riktigt trötta nu. Inget fel i det. I eftermiddag ska jag åka över till henne och se vad för svenska böcker hon har släpat med sig hem.
På skrivarfronten hade jag idag tänkt att gå över och göra lite "editing" på det som redan är skrivet, 34000 ord skrivna nu ca 30000 kvar, det närmar sig.

goda nyheter

Det har hänt så många bra saker här sen jag skrev sist! För första gången på riktigt länge har jag varit så glad att jag har fått tårar i ögonen. Skrivarveckan i London, blev ännu bättre än vad jag hade förväntat mig (om det är möjligt). Hela huvudet fylldes av nya idéer, nya sätt att tänka på och sen få ta del av andras skrivande, träffa nya härliga människor, jag var i himlen. Tänk om man ändå kunde få den där drömmen uppfylld, att frå skriva på heltid, hur underbart skulle det vara!! Jag kom också på hur länge sedan det var jag hade fått positiv kritik för något jag hade åstakommit och hur viktigt det är att säga att folk är bra och att man tycker om dem, att det värmer ända in i själen. Bara ett samtal från syster under veckan om mamma men det var väl rätt bra det också. Mammas cancer inte alls så illa som de trodde, hon ska bara få tabletter nu och sen undersökas igen om ett halvår...tror jag. Mamma har dock tagit mitt råd, hon pratar inte längre om mig i alla fall inte till min syster. Glad att det funkade och egentligen skulle jag nog helst vilja att min syster inte sa något mera om mamma till mig heller (förutom informera mig om hennes cancer och såna saker) för det blir ju lite dubbel standard att jag säger till mamma att inte prata om mig men så pratar jag fortfarande om henne med min syster. Hon skickade mig en jättefin födelsedagspresent i alla fall, Bodil Malmstens "De från norr kommande leoparndern". Hon vet hur mycket jag tycker om hennes skrivande. Det måste jag ju erkänna, hon känner mig väl tanten. Tänkte (drömde) hur det skulle bli när min bok är utgiven och jag gör lanseringen nere i Simrishamn och mamma kommer förbi...det skulle ämnet till en helt ny bok...JA VA BRA! Jobbet detsamma, kom tillbaka sprudlande av glädje och sa att jag skulle ha boken klar i januari, "chefen" sa bara "Jamen det är ju just då som folk märker att de inte klarar av att skriva klart och så blir det ingenting av det hela." Snacka om att inte vilja uppmuntra! Idag är det 4000 ord som gäller, så nu ska jag bara äta lite frukost och sen dyka ner hemma hos Gunilla och hennes värld.