Det ska bli spännande så! Nästa vecka är jag där, i London, på min kurs som jag har längtat efter. Myser riktigt. Bara en hel lång skitvecka på jobb först (inne alla dagar för att den andra har semester...usch). Men jag kan se guldet i slutet av kampen! Inte bara min vecka London, utan även mina födelsedagspresenter från E! Det blir två föreläsningar på Linlithgow Book Festival och den första är på fredag, TJOHO då börjar alltså guldveckan! Har suttit hela eftermiddagen och försökte mig förstå min nya netbook och Linux. jag tror att det är kirrat nu och att jag kan föra över min text från min vanliga laptop till den lilla minidatorn. Så söt, så söt så söt. Märker själv på medan jag skriver hur adernalinet flödar. Kanske flödar det för mycket, jag är jätteorolig för ett par saker i mitt liv men om jag inte fokuserar på dem så kanske de försvinner och jag fokuserar bara på det som är roligt, bara på det som jag kan kontrollera. Men det andra hänger ändå i sluttampen. Ja först och främst är det väl det gamal vanliga, jobbet, jag hatar jobbet och jag hatar att jag ska vara där i en vecka, varje dag, men jag försöker så mycket som jag kan att se fredagkvällen framför mig. Sen är det vilka jag kommer att se imorgon som patienter, speciellt ett svårt fall och jag vet inte hur jag ska lösa problemet och jag vet att det finns bara ett sätt, att vara ärlig mot patienten men det är just det som kommer att göra ont! Fast där kan jag ju heller inte välja någon annan väg. Så det sista, här sitter jag nu en söndagkväll, alldeles själv. R sa åt mig, jag tror senast igår, att söndagar var dagar han skulle spendera med sin son och mig. Han har alltid sin son varje söndag eftermiddag. helt ok! Jag sätter igång middagen medan han kör hem sonen, tänker göra något gott till oss båda, så vi kan sitta och mysa. Sen ringer han och säger att han vill inte ha någon middag, han tar det sen när han kommer hem efter att han har varit och köpt mjölken. Jag är trög att förstå! Vad han egentligen menade var att han var på puben och kommer inte hem på ett tag. Det fattade jag inte förrän jag hade lagt på. Här sitter jag med en middag vi skulle ha ätit tillsammans eftersom söndagar är vår kväll, då han jobbar de flesta andra kvällar och nätter. Jag känner mig ratad och ledsen och är inte på något alls bra humör längre. Jo jag förstår visst måste han också få träffa sina vänner men det han sen som gnäller på att vi inte gör något gemensamt. Jag får väl låta det bero.

Nytt samtal från syster imorse. Hon hade pratat med mamma igen häromdagen, där mamma återigen hade klagat på R och ifrågasatt hans intellekt och intelligens och hade klagat på att han drog mig ner också. Mamma sa:"Men vem umgås egentligen Ulrica med nuförtiden?" "Ja," hade min syster svarat, "det är en massa människor, inte bara R". "Nej", sa mamma, "det tror jag inte. Hon har nog inga vänner kvar bara han. Han uppfostrades nog aldrig hemma såsom han är. Han var nog fosterbarn". Så där höll hon på ett bra tag och fick också in en spark mot pappa när hon sa att han bara blev präst för att få makt över människor. Det tände till i mitt huvud och jag kunde inte hålla tyst längre. Så ett litet mail skickade jag till mamma och påminde henne om den gyllene regeln, om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Nu väntar jag vad som kommer att hända. Men om jag har förstått det rätt så är nog inte alla synapser kopplade i hennes hjärna och mailet kommer nog att få en kritik av henne. Stackars min sjuka syster hon kommer att få höra allt!

Jamen, herregud nu har jag gått upp i vikt! Det var ju inte alls meningen. Till och med byxor jag lyckades klämma mig in i i början av sommaren är för små nu. Och jag säger som alla överviktiga. "Hur kan det komma sig??" Det är bara att dra in på mat och verkligen få de där hungerkänslorna. Blandrasen ser, å andra sidan, riktigt snygg ut nu. Hon har gått ner i vikt som man ser en liten midja, ett par kilo till och hon är klar med sitt bantande. Boxern har också förlorat några kilon men det är istället inte alls bra. Hon är alldeles för smal och jag försöker lägga lite mer godsaker i hennes skål och proteinpulver. Jag tror jag ska nu också äta proteinpulver, mmmm, nam nam.

Jag blir alldeles kall när jag tänker på vad som hände i måndags. Blandrasen hade varit ute på ripjakt hela dagen med min vän E och jag skulle hämta upp henne runt sextiden. När jag kommer in i hennes lägenhet visar det sig att hon har blivit ett par timmar försenad och hennes partner G vill bjuda på middag. men eftersom jag visste att jag hade maten klar redan hemma sa jag ett glatt nej tack jag kommer tillbaka klockan åtta. "Vänta!", sa G, "Innan du går! Det var någon som kom in och letade efter dig idag inne på galleriet och lämnade en lapp". Jag tittade häpet på G, vem kunde det vara? Kunde det vara min gamla pianolärare som jag och E hade sprungit på ett par dagar innan? Vem annars kunde det vara som sökte mig via Es galleri? Jag tog lappen och det kändes som en evighet innan jag kom till namnet, på lappen stod det "Just wanted to have a chance to say sorry", mobilnummer och P. Jag måste ha blivit likblek för G tittade på mig oroligt och frågade om jag var ok. P och jag var tillsammans några månader för ett par år sedan, visst var jag mycket kär i honom men han visade sig vara en kontroll människa, började anklaga mig för att titta på andra män, flirta, gav mig order hur jag skulle klä mig och vilka människor som skulle vara mina vänner. han fick mig att säga upp bekantskapen med E. Och han hade mage att gå in i deras galleri och fråga hur jag och E mådde. Det äcklar och skrämmer mig. Han var den man som gömde min plånbok och pass så att jag inte kunde ta mig från Sverige. Som tur var fick jag ett provisoriskt pass utfärdat i Malmö och vänner och släktingar lånade mig pengar. Han är den ende människa jag hatar. Jag var inte den första som han lovade allt om man bara ändrade lite i sitt eget liv och jag är säkert inte den sista. Han fick mig till att nästan känna mig värdelös och att han var den ende som skulel kunna rädda mig. han hjärntvättade mig. Jag gjorde slut med honom när han förbjöd mig att åka till Sverige för att besöka min mamma. Nu kommer han tillbaka och tror att jag ska förlåta honom, PAH, jag hoppas han våndas och kommer till helvetet.
Lappen, undrar ni, vad gjorde jag med lappen med mobilnumret? G hade tänt en brasa i kaminen och däri slängdes den lilla gråa lappen.