Tuesday, March 25, 2008

Har varit hos bildtolken idag. Det blev faktiskt mycket mer intesivt än vad jag först hade anat, känner mig nu ganska mör i hjärnan. Först fick jag rita en bild av ett hus och det skulle jag inte lägga för mycket tid på utan rita direkt så som jag kände det med första tanken. Jo, det blev väl ett litet lila hus med orange skorsten. Jag förstod att bildtolken bara gav mig det positiva i bilden för eftre lite glada ytliga kommentarer sen sa hon 'Nej, nu räcker det för idag'. Hon var riktigt duktig ochjag kunde nästan känna hur jag stretade emot när hon kom mig inpå livet med vissa kommentarer speciellt när hon nämnde att jag stod vid ett vägskäl, skulle sätta mitt ansvar och mig själv i centrum. Något som hon sa , som jag nappade direkt på, var när hon sa att det finns någon i mitt liv eller precis på ingång in i mitt liv som kommer att vara viktig för mig i ett förhållande. jag bad till gud att hon inte menade T. Ibland kändes det nästan som om jag skulle börja gråta, jag tror att hon såg det. Hon vill träffa mig igen imorgon, innan jag gick idag fick jag rita ytterligare sex bilder, som hon ska tolka tills imorgon. Hon sa 'Om du vill att jag ska hjälpa dig så tycker jag att du kommer imorgon också'. Undrans om jag är ett nervöst vrak egentligen. Ibland känns det som det, som en tryckkokare som nu håller på att explodera på spisen.

T har jag inte pratat med på två dagar, har pliktskyldigt skickat ett sms var morgon och kväll men känner ingen lust eller saknad att ringa honom. Min andra tanke är att göra slut med en gång innan vi planerar att träffa varandra till helgen men sen tänker jag kallt att han kommer inte att ge mig pengarna om jag gör slut så jag måste vänta till dess checken kan lösas in. Känner mig som en prostituerad, gör allt för mina pengar. T skulle avsky mig om han visste att jag tänkte på detta sättet.

Siffran 5 är mitt nummer, mitt chakra är himmelsblått och min veckodag fredag. Så nu vet jag det också.

Saturday, March 22, 2008

Jaha. Så fick jag som jag ville. T följde inte med. Samma kväll, som jag sitter och gnäller på att jag behöver min frihet och inte villl ha med honom hem till Sverige, skickar han ett mail till mig där han förklarar att han inte har tid eller råd att komma med. Så nu är jag här ensam och det känns skönt, nu kan jag reda ut tankarna lite. Inte att det har blivit så mycket tid över till det än men det skulle aldrig ha gått med T här. Har nog redan förstått att om jag ska investera i ett lite annat liv än vad jag har just nu måste det ske på eget bevåg och jag kan inte lite på att T kan backa upp med någon helst financiell hjälp. Ska till en färg- och bild pedagog på tisdag, det blir spännande om det kanske gör att mina innystade tankar reder ut sig lite. Har också sett ett hus idag som inte alls är dåligt och billigt om jag säljer lägeneheten jag redan äger. Fast måste ju hitta jobb också. Mina sparade pengar har i stort sett sinat ut, kommande månader har jag bestämt att det blir inga nya kläder och tyvärr heller inga resor till Sverige förrän i juli.

T har jag ringt igår och måste väl ringa idag igen men det blir dyrt att ringa och han har inte råd att ringa mig. Mamma har hela tiden frågat om inte han har ringt, vill inte säga hur illa till det ligger med hans finanser. Jag vet att jag skyller allt på honom, fast egentligen är det ju jag som det är fel på. Han har inte gjort något ont, det är jag som ALLTID råkar plocka dessa män i behov av trygghet i alla områden. Men jag kan inte tycka alltid synd om dem, jag hjälper inte med att ta hand om dem och bli en extra mamma till dem. Se på M, när vi var tillsammans gick det inte alls bra för honom. Nu har han ryckt upp sig, jobbar i stort sett sju dagar i veckan och är mycket lyckligare i sig själv. Jag tror att T måste göra samma sak, måste få lite positivt i sitt liv och också acceptera var han står i livet. Visst låter det som att det är över mellan oss. Jag tror att det är ditåt det bär hädan men så säker är jag ännu inte. Han är så fantastisk att prata med . fast jag tror inte alls att han skulle kunna klara av ett rent vänskapsförhållande. Vi får vänta och se. Kanske på tisdag när jag ska måla hos pedagogen kommer molnen att skingras och jag går därifrån visare till hur mitt liv ska se ut (ja och 'pigs can fly').

Sunday, March 16, 2008

Så här var det. Vi har känt varandra i flera år och jag har alltid vetat att han var intresserad av mig mer än att bara vara vän. Så efter många hit och dit och ett par gräsliga förhållanden senare blev det tillslut vi. Jag hade åkt till Sverige för att slappna av och reda ut mitt liv lite och vi började sända sms till varandra. Han här borta och jag där borta. Första dagen vi träffade varandra, efter att jag hade kommit tillbaka hem, blev helt fantastisk. Vi åt middag, pratade, som vi alltid hade gjort etc. Jag vet att jag frågade honom redan då; Hur gammal är du nu igen? Jag visste han hade talat om det för mig tidigare men allt stämde inte riktigt. Han sa att han var 45, vilket då betydde att han hade fått sin son när han var 17. Ok, tänkte jag, sånt händer, speciellt i Storbritannien. Jag kunde nu också för första gången syna honom lite närmare i sömmarna utseende mässigt. Jag blev arg på mig själv, så ytlig jag var. Jag tyckte inte han var vacker och en kropp, som mer såg ut att vara tio år äldre, plus att han hade löständer...i alla fall hans framtänder var inte hans egna, de gungade lite mycket när han pratade. Normalt sett kunde jag inte se det men när jag låg i hans knä och tittade upp mot honom när han pratade då såg jag det. Jag tom varnade mamma innan hon skulle träffa honom under julen borta på en semester ö att han inte var en skön människa. -'Äsch', sa mamma, 'så länge som han är snäll mot dig så gör det mig detsamma om han är vacker eller ful'. På flygplatsen ville jag se hans pass, ursäkten var att se hur hans bild är i passet. Han visade det för mig i incheckningskön men konstigt nog låg ett av hans fingrar rakt över personnumret. Jag fick kalla kårar. Min envishet krävde att jag skulle se det. Jag ryckte passet från honom. Han var inte 45 utan 57. Om det inte hade varit fullt med människor på flygplatsen hade jag skrikit, jag blev tyst istället, lämnade tillbaka passet och kommenterade inte alls vad jag har märkt. Han sa inget heller. Just då vet jag inte vad han tänkte. Semesterveckan blev ok, vi pratade inte alls om saken, utom en kväll då han tog upp det eftersom han hade märkt hur tyst jag hade blivit. Han bedyrade mig hur ledsen och dum han kände sig med att ljuga men fortsatte att säga och intala mig att ålder är ju inget nuförtiden. Jag tänker han har totalt missuppfattat det. Förstår inte han att alla mina planer måste ändras? Jag är livrädd att om tio år ska jag sitta på pensionärshemmet och mata honom och jag kommer inte att vara äldre än 45! Sen åter igen tänker jag på hur självisk jag är. Väl hemma igen, blir väl allt lite bättre mellan oss. Jag försöker att acceptera det och se istället hur mycket han älslkar mig och vill ha mig.


Nu blir det bara svårare och svårare. Han har i och för sig haft ända sedan vi träffades haft en mycket stressig period av sitt liv. Han frilansar, inget jobb för närvarande och har lånat pengar av mig. Han har också haft i en längre tid en förkylning som bara blivit värre och tillslut blev han intagen på sjukhus för undersökningar. Jag har varit tvungen att köpa hans mat, ta hand om honom på flera olika sätt. Men det är väl helt ok, det skulle lika gärna ha kunnat hända mig. Det värsta är att han glömmer saker. Han har glömt vad mina förnamn är, vad jag spelar för instrument, vad min mamma heter (även fast han har träffat henne) och berättar om och om igen samma historier och anekdoter från sitt liv. Jag klarar inte det längre. Jag mår bättre utan honom. Han attraherar inte mig längre. Men han är den mest snälle människa jag någonsin har varit tillsammans med. Gör jag ett stort fel? Var det meningen att det skulle ha blivit vi?

Wednesday, March 12, 2008

Lukten präglar oss så mycket mer än vad vi är medvetna om.Jag tror vi väljer män som när vi väljer parfymer. En parfymdoft som inte passar ligger som ett tjockt osynligt lager på ens hud och tär på luktsinnet i timmar. Medan, å andra sidan, en parfym som gör, försvinner in i en och vi märker inte ens att den finns där. En man som passar känner man heller inte lukten av och man får inte en lätt huvudvärk när man har spenderat för lång tid tillsammans med honom. Jag var en gång tillsammans med en man men mådde alltid lätt illa av hans lukt och det var inte för att att han på något sätt hade en brist i den personliga hygienen. Vi var inte luktunisona, däremot hade vi ett helt fantastiskt förhållande via telefonen.

En doft av klippt gräs eller tjära, för mig alltid tillbaka till de somrarna då vi bodde precis vid en insjö och vi brukade rulla nerför den nyklippta kullen mot stranden där det låg en eka. Så, såg jag en dag i affären att det sålde en så’n där plug-in för att få hemmet att dofta bättre. Paketet lovade just nyklippt gräs- och färska blomdofter. Tyvärr blev den konstgjorda oljan alltför kemisk och det enda jag påmindes av var den stora gräsklipparen, som spydde ut avgaser. Det var ett dåligt klipp, att köpa dyr olja som ska lukta nyklippt!