Det ska bli spännande så! Nästa vecka är jag där, i London, på min kurs som jag har längtat efter. Myser riktigt. Bara en hel lång skitvecka på jobb först (inne alla dagar för att den andra har semester...usch). Men jag kan se guldet i slutet av kampen! Inte bara min vecka London, utan även mina födelsedagspresenter från E! Det blir två föreläsningar på Linlithgow Book Festival och den första är på fredag, TJOHO då börjar alltså guldveckan! Har suttit hela eftermiddagen och försökte mig förstå min nya netbook och Linux. jag tror att det är kirrat nu och att jag kan föra över min text från min vanliga laptop till den lilla minidatorn. Så söt, så söt så söt. Märker själv på medan jag skriver hur adernalinet flödar. Kanske flödar det för mycket, jag är jätteorolig för ett par saker i mitt liv men om jag inte fokuserar på dem så kanske de försvinner och jag fokuserar bara på det som är roligt, bara på det som jag kan kontrollera. Men det andra hänger ändå i sluttampen. Ja först och främst är det väl det gamal vanliga, jobbet, jag hatar jobbet och jag hatar att jag ska vara där i en vecka, varje dag, men jag försöker så mycket som jag kan att se fredagkvällen framför mig. Sen är det vilka jag kommer att se imorgon som patienter, speciellt ett svårt fall och jag vet inte hur jag ska lösa problemet och jag vet att det finns bara ett sätt, att vara ärlig mot patienten men det är just det som kommer att göra ont! Fast där kan jag ju heller inte välja någon annan väg. Så det sista, här sitter jag nu en söndagkväll, alldeles själv. R sa åt mig, jag tror senast igår, att söndagar var dagar han skulle spendera med sin son och mig. Han har alltid sin son varje söndag eftermiddag. helt ok! Jag sätter igång middagen medan han kör hem sonen, tänker göra något gott till oss båda, så vi kan sitta och mysa. Sen ringer han och säger att han vill inte ha någon middag, han tar det sen när han kommer hem efter att han har varit och köpt mjölken. Jag är trög att förstå! Vad han egentligen menade var att han var på puben och kommer inte hem på ett tag. Det fattade jag inte förrän jag hade lagt på. Här sitter jag med en middag vi skulle ha ätit tillsammans eftersom söndagar är vår kväll, då han jobbar de flesta andra kvällar och nätter. Jag känner mig ratad och ledsen och är inte på något alls bra humör längre. Jo jag förstår visst måste han också få träffa sina vänner men det han sen som gnäller på att vi inte gör något gemensamt. Jag får väl låta det bero.