Jag längtar hem, jag längtar så mycket att det knyter sig i hjärtat. Här, vad har jag här? Vänner och bekanta men inget hem. Jag längtar till ett hem. Satte mig ner framför TVn och kände igen program från i söndags då pappa precis hade anlänt, det påminde mig om hur bra och trevligt vi alla hade haft och jag började gråta, stora tårar trillade nerför mina kinder och jag önskade att jag bodde i Sverige igen. Hur otacksamt är det? Skottland har gjort så mycket för mig, det har skapat mitt yrke, det har stärkt min självkänsla, det har lärt mig mycket gott och lite ont. Men jag är klar med Skottland, nu är det dags att blicka utåt mot nya horisonter, mot höstar med frost och solsken istället för dimma och regn, mot turer i Ica och Willys istället för Asda och Tesco. Jag vet att jag står vid ett vägskäl och allt hade varit så enkelt om inte E hade bott just här. Hon är min fasta punkt med Sverige och är den syster jag aldrig har haft hon är min familj, min vänskap med henne är definitivt tjockare än vatten. Jag är rädd att om jag så nu väl flyttar att jag kommer att sakna henne så mycket att jag vill flytta tillbaks igen. Hon är de släktingar jag inte har. Jag gråter, en självisk och otörstad gråt. Mina tentakler sträcker sig över Nordsjön och jag vill inget hellre än att slutas av dem och gömmas i en värmländsk vinter.