Här sitter jag och läser alla de andras bloggar och kommer på hur lite jag har i livet att gnälla på. Men undrar också, trots allt, varför det är så svårt för mig att hantera vad som kommer flygande mot mig. Jag tänkte på mamma och hur många månader sen det är sist jag pratade med henne. Det värsta är att nu känns det som jag inte saknar henne längre, det känns som om hon har gått och dött. Det är ju en jättehemsk tanke. Inte för att jag önskar henne död men min själ har kommit över ångest fasen om hur dålig och kärlekslös dotter jag är till att se henne som död. Allt började väl egentligen imorse när en av min mors väninnor skrev en liten snabb hälsning till mig och gav sitt email till mig. Det känns mer som om jag skulle kunna komma henne närmare än min egen mamma. Jag gråter nästan av ilska. Var rad som skrivs från mamma eller hennes partner ser jag som en motattack och ibland tror jag att de är menade som det men ibland är det nog helt välmenade också. Jag orkar inte alls ta itu och reda upp mitt förhållande till dem nu, eller rättare sagt jag vill inte. Min mamma har sårat mig så hårt och så djupt att kanske min hjärna, för att överhuvudtaget kunna överleva, ser henne som död.

Fram med parasollerna nu har solen tittat fram. Sverigeresan är bokad, likaså bil. Det är synd när ens partner är för lång för billighetsflygen, skulle kanske stympa lite på längden så kunde vi flyga billigare. Förstod inte min egensinnighet till fullo förrän häromdagen när R frågade om jag ville ha en kopp te och jag svarar med motfrågan:
-Vad är klockan?
-Kvart i fem, säger R
-Nej, tack jag ville inte ha en kopp te. jag dricker inte te efter 16.30.
Han stirrade på mig och stirrade på sin klocka igen och sa
-Men Ulrica det är ju bara 15 minuters skillnad.
Han brast ut i skratt. Jag började skratta nästa dag när jag kom på min konstighet.
Råkade också, av ren olycka, bör tilläggas, trampa till han protes igår kväll så den gick i två bitar. Han blev naturligtvis lite sårad men det enda jag kom på att säga (eftersom jag aldrig gör en tabbe)
-Det är i alla fall ditt fel! Om du hade borstat tänderna bättre när du var yngre hade du aldrig behövt protes och detta hade aldrig behövt hända! Basta

Nu har jag beslutat att jag ska ha min huvudroman, som jag skriver på för att jag tror på idéen och därtill en roman, som jag skriver på när allt runt omkring mig gör mig på ett uruselt humör. Den här veckan har varit en vecka jag lika gärna skulle blankt att ha struntat i att gå upp för. Patienter klagar på labarbeten, som är de absolut bästa som jag någonsin har sett, hundar springer omkring och gör otyg och gör bort mig och lyssnar inte och bara för att jag inte hade någon att klaga på så naturligtvis kunde jag hitta något på mina kära partner att gnälla på. Otacksam är mänskligheten och desto snabbare jag får ihop boken och någon kanske vill läsa den, desto snabbare kommer jag ut ur ett yrke, som alla gnäller på. Så min sk biroman ska ha alla de hatobjekt jag lever med och olika sätt att få död på dem. De kommer att bli blodig och bitter men också ha ett jublande segerrop för oss alla, som försöker att sträva mot en mer humanistisk värld men istället blir slagna till kuvade varelser för att vi inte jämkar oss med mängden.

Idag tog vi en tur ut med bilen till Anstruther, där säljs den bästa fish&chip-supper i hela landet, ja till och med hela Storbritannien. Naturligtvis var vi tvungna att prova den. Och den smakade faktiskt riktigt gott, pommes fritten var heta, fisken mör och vädret på topp. På hemvägen tittade vi in till en av Rs vänner, som äger ett gym i närheten av Anstruther. han är tydligen mycket stolt över sitt gym och ville visa allt. Jag frågade spydigt, vad det var så speciellt med den. Fräsha färger på vikterna? Shockrosa, turkos och kobolt? Eller kanske det var de där "spring"-maskinerna som låter en förlora kilon i rekordfart utan svett. R tyckte inte alls jag var rolig, fast jag smålog i smyg åt min "uppnosighet". Jag tröttnade snabbt på att gå omkring bland en massa karlar med muskler, som såg ut som uppumpade ballonger och om någon hade haft med sig en nål kunde sticka in den i dem och se dem flyga runt gymet. Istället solade jag mig utanför och filosoferade runt romanen.

Sol och vår och maj. Nya krafter borde införskaffas, andas in den ljuva luften fylld av lovande värme. Fast, ack men nej, inte Skottland, no way, no way josé. Visst, skiner solen, visst brister knoppar men någon värme kan man inte säga att det är. Har läst om värmeböljan i Sverige medan jag själv tar på mig mössa och vantar när jag ska ut en kväll. Något är fel! Jag vill också ha värmebölja, shorts och bikiniväder och sitta och sucka och klaga över värmen, jag vill också grilla på kvällen, ta ett glas vin ute i trädgården och lyssna på koltrasten. Nu är det bestämt i mitt huvud, här kan jag inte bo mycket längre till! Jag är dessutom så trött på "big-brother"-systemet. Kan ju inte ens köpa jod på apoteket mera för det anses som gift. Om jag nu hade tänkt att mörda min partner med jod, ja men låt mig få ta straffet då! Guuud bara se mig för det jag är, vuxen. Tillika, hörde jag på radion häromdagen att en stad nere i England ska visa en 90(!)-minuter lång DVD för sina elever i ämnet hur man åker buss, för det vet de tydligen inte. Jag trodde det var ganska autodidakt: Bussen stannar, man går in i den dörr som öppnas, betalar mannen som frågar vart man ska och sen sätter man sig i de säten som finns utplacerade i större delen av bussen. 90 minuter tar det att förklara detta fenomen, 90 minuter!

En ilsken terrier kom på besök igår. Hon satt mest i ett hörn och visade tänderna, men så fort som hon fick tillfälle sprang hon ut i köket och åt upp alla de andra hundarnas mat, sen visade hon tänderna lite till. Blandrasen fick snabbt nog av det lilla monstret och gick upp och la sig där det var tyst och mörkt. Spanieln och Boxern fortsatte däremot att vara fascinerade av det lilla ilskna knyttet.

Idag är dagen då vi ska stå ute med Röda Kors-bössan. natuligtvis är det oväder, regn och blåst, så jag tänkte ta med mig ryggsäck , termos och filt. Det här kommer aldrig att av bli något att kunna skriva hem om. Ser inte alls fram emot det. Två timmar, mitt i rusningstid, mitt på torget, ska vi stå där och rassla med bössorna. Enda ljuspuntken är middagen efteråt och naturligtvis den goda gärningen i det stora hela. Men på något sätt tror jag inte vi kommer att vara de som samlar in mest. När folk frågar mig varför jag gör det, är egentligen det enda sanna svaret att jag har svårt att säga nej. När nu en av ens närmsta vänner vill ha lite sällskap en vårdag i stan så låter det ju mycket gulligt. Det avtog mer och mer nu under förmiddagen ju hemskare vädret har blivit. bestämde att eftersom dett nu var inpplanerat under eftermiddagen, skulle hela min förmiddag ägnas åt skrivandet och jag tror det gick ganska bra. Fick en massa gjort och fick en massa surfat på nätet därtill och en massa koppar te druckna.

Nu har vi varit uppe på Dumyat, 418 möh enligt Wikipedia. Det tog allt som allt två timmar, jag som trodde vi skulle vara ute hela dagen men måste också snabbt tillägga att det räckte för mig idag. Väl upp på toppen...såg vi ingenting, allt var höljt i moln. Vi drack vårt kaffe och åt våra äpplen och gick sen ner igen. Men vi hade tur inga regnskurar och bara en lätt vind. Spanieln gjorde några ordentligt tjusiga drag runt oss på jakt efter morkullor och vi alla fascinerades av hur en hund vet precis, utan träning, hur den ska gå i rätt riktning och mot vinden, allt ligger i generna. Blandrasen gjorde det hon kan bäst, organisera alla och hon tittade lite snett på några får men fick en ordentlig åthutning och tjurade i några sekunder. Nästa mål blir Ben Lomond.

Imorgon bär det ut på tur uppför berget. Jag är förvånansvärt nervös, rädd för att jag inte kommer att klara av det, rädd för att, fast jag är yngst, komma att ha sämst kondition och måste vända efter halva vägen. Ska inköpa matsäcks pålägg för mina (snart) hembakade småfranska och choklad och kakor och vatten. Godis till hundarna har jag redan. Klockan 0600 ska vi träffas, vilket betyder att jag måste gå upp kl 0500. HUVA! Fast det bästa är att jag kommer att vara vaken när min älskade partner kommer hem från jobbet och vi kanske får tid att träffas litegrann i alla fall innan dagsturen. Han störtade i säng vid halvsex tiden imorse efter ett hårt skift på klubben. Det hade tydligen gått vilt till och hans egna ord var att det var som "high chaparall". Men så kan det gå om man är dörrvakt.

Jag har somnat och drömmar. Jag drömmer om en gammal port, som öppnas upp till en körsbärsträdgård där allt är i full blom, rosa blommor. Små blad faller genom luften och landar i mitt hår. Himlen är alldeles blå och solen skiner. Jag skrattar och springer mellan träden, jag tror jag är ensam fast jag är inte riktigt säker. Och vad kan nu denna dröm betyda?