Äntligen är den här veckan snart slut! Jag har inte sett fram emot den och jag är glad att den är över. För många månader sen lovade jag min "chef" att jobba extra denna vecka eftersom hon skulle på semester. Det är väl helt i sin ordning men det påminner mig bara hur illa jag tycker om jobbet. Nuförtiden gör det mig fysiskt sjuk att jobba mer än mina vanliga timmar. Det är som om min kropp spjärnar emot med allt vad den förmår och tillslut går den in för "förkylnings" eller "magsjuke"-mode och där är jag utelämnad till vad min kropp anser att jag borde ha. Trodde aldrig att psykosomatiska sjukdomar kunde var så starka i sina karaktärer. Måste komma ut ur det snarast eller vi (dvs min kropp och jag) kommer sitta fast i träsket ännu längre och må ännu sämre. Det soliga i det hela är att i torsdags hade jag gått och gruvat mig för en viss del av jobbet, som sen visade sig inte vara ett större problem...fast å andra sidan ett nytt och MYCKET större problem hägrade i horisonten på fredagen och den stormen får jag vackert vänta ut om ett par veckor.

Jag har bestämt mig för att aldrig dricka alkohol mer! Detta är nu ingen "jag-ska-aldrig-dricka-alkohol-mera-för-att-jag-har-en-sån-baksmälla"-beslut. Nej det här är mycket mer djupgående. Det sista året har jag märkt att alkohol inte har haft samma effekt på mig som förr. Då blev jag alltid fnittrig och gnolade lätt på en gammal dänga el dyl och var mer eller mindre centrum "for funny things". Nuförtiden blir jag sur och arg och tvär och ingen trivs med det, allra minst jag. Det är som om alla mina demoner som jag har inlagda i en låda med dubbla lås, släpps ut och får härja fritt. Men det är inte alltid så lätt att bara sluta, inte från min sida men från umgängets sida. Här hälls det ofta på i glasen utan att jag märker det eller jag blir nästan påtvingad det där extra glaset vin och när jag säger "nej tack" blir alla lite tysta och undrar om jag är gravid. Ok alla mina vänner är inte såna. De som faktiskt står mig närmast dricker i regel knappt något eller inget alls och det är så skönt att gå ut med dem, vi skrattar och har roligt och kör hem sen i våra bilar. Dessutom hindrar alkohol mig från att skriva på boken. Kanske det också egentligen betyder att jag inte är speciellt glad i mitt valda liv just nu och jag vet att jag måste ändra på det, snarast! Det är här boken kommer in igen, den måste bli klar och utgiven och sen kan jag leva på det...ett tag.

Har varit och spelat bowling idag. Fick ont i tummen och skyllde på det när jag kom sist, fast sist kommer jag ju alltid, så det var väl inget konstigt med det. Tänkte mycket på hur ens förflutna alltid egentligen är med en. När nu en människa från nästan 20 år sedan gör sig tillkänna känns det nästan som jag är den där tonåringen igen och för mig ser han fortfarande ut som en. Jag kan inte sluta tänka på hur är han nu, vad gör han, har han familj etc. Men också hur lite vi förändras över åren, fast vi kanske tror det motsatta. Hans syn på livet och hans humor är fortfarande densamma, så det måste ju betyda att jag är likadan i många ting. Han lärde mig mycket igår, det måste jag säga i alla fall, eller rättare sagt han lärde mig att inte känna mig usel för att jag inte har ett varmt och älskat förhållande till min mamma. Och ett är också sant bara för att någon är gammal, betyder det inte att de alltid har rätt. Tack M (om du läser detta)! Tittade på R idag när han bowlade och var mer sorgsen över att min mamma inte kan acceptera en människa bara för att han inte har en akademisk utbildning och är övervikitg. Till syvende och sist är han den mest snälle man jag har råkat fastna för och om sanningen ska fram så skäms jag nu mer än något annat. Jag skäms för att min mamma betedde sig som hon gjorde mot honom och jag är glad att jag vågade ställa mig upp och tala om för henne vad jag tyckte, även fast det betydde att vi var tvungna att åka hem tidigare. Hon har skrivit i ett mail att hon har skickat mig ett brev, jag förstår inte riktigt varför hon gör detta. Vad villl hon nu? Om jag vore en vis människa skulle jag nog kasta det oöppnat, men nu är jag inte det och tillika alldeles för nyfiken. Vi får väl vänta och se.