Tuesday, April 7, 2009
Här sitter jag nu med en liten sådan där ångest (är lite ångest=ågren? Tycker mig minnas att på en Lunda karneval, för en massa herrans år sedan, var det någon som böjde ågren i komparationsgraderna: ågren (positiv), ångest (komparativ), ANGST (superlativ)) medan jag läser andras bloggar och beundrar deras vackra skrivstil. Fast å andra sidan VET jag att det gäller bara att skriva och skriva och åter skriva och läsa. Mer än ågren har jag dock inte...fast egentligen vet jag inte riktigt hur det känns att ha ANGST...så jag kanske inte ska uttrycka mig mer om saken. För övrigt anser jag att grammatik är något fasligt svårt att hantera.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Äsch, oavsett våra svenskalärares yttersta önskemål så handlar det ju egentligen bara om kommunikation. Man misslyckas bara när man helt enkelt inte gör sig förstådd eller ibland än värre, blir missförstådd.
Med det som bakgrund kan man dessutom växa upp och inse att det språk som vi kallar svenska idag inte är jättelikt det som pratas i samma land för 500 år sedan. Och inte 1000 och lite småvrickat jämfört med det som var för 100 år sen. Så vad är då rätt? Jo, i min mening ska vi inte backa lite lagom 50+ år, skriva någon sorts lagbok om hur det ska vara i all framtid basta. Det vi gör är istället att förlåta dialektala skillnader, studera vad ungdomarna gör för förändringar med språket och dokumentera det. Att helt plötsligt försöka tvinga folk att göra som alla andra är förlegat och korkat. Så - om du läser det här Annika, svenskalärare i N3e så ska jag berätta för dig att vart=blev i Norrköping och inte alls fel. Smurf.
Herreguud du kommer till och med ihåg hennes namn!
Post a Comment