Här sitter jag och läser alla de andras bloggar och kommer på hur lite jag har i livet att gnälla på. Men undrar också, trots allt, varför det är så svårt för mig att hantera vad som kommer flygande mot mig. Jag tänkte på mamma och hur många månader sen det är sist jag pratade med henne. Det värsta är att nu känns det som jag inte saknar henne längre, det känns som om hon har gått och dött. Det är ju en jättehemsk tanke. Inte för att jag önskar henne död men min själ har kommit över ångest fasen om hur dålig och kärlekslös dotter jag är till att se henne som död. Allt började väl egentligen imorse när en av min mors väninnor skrev en liten snabb hälsning till mig och gav sitt email till mig. Det känns mer som om jag skulle kunna komma henne närmare än min egen mamma. Jag gråter nästan av ilska. Var rad som skrivs från mamma eller hennes partner ser jag som en motattack och ibland tror jag att de är menade som det men ibland är det nog helt välmenade också. Jag orkar inte alls ta itu och reda upp mitt förhållande till dem nu, eller rättare sagt jag vill inte. Min mamma har sårat mig så hårt och så djupt att kanske min hjärna, för att överhuvudtaget kunna överleva, ser henne som död.