Nu har jag beslutat att jag ska ha min huvudroman, som jag skriver på för att jag tror på idéen och därtill en roman, som jag skriver på när allt runt omkring mig gör mig på ett uruselt humör. Den här veckan har varit en vecka jag lika gärna skulle blankt att ha struntat i att gå upp för. Patienter klagar på labarbeten, som är de absolut bästa som jag någonsin har sett, hundar springer omkring och gör otyg och gör bort mig och lyssnar inte och bara för att jag inte hade någon att klaga på så naturligtvis kunde jag hitta något på mina kära partner att gnälla på. Otacksam är mänskligheten och desto snabbare jag får ihop boken och någon kanske vill läsa den, desto snabbare kommer jag ut ur ett yrke, som alla gnäller på. Så min sk biroman ska ha alla de hatobjekt jag lever med och olika sätt att få död på dem. De kommer att bli blodig och bitter men också ha ett jublande segerrop för oss alla, som försöker att sträva mot en mer humanistisk värld men istället blir slagna till kuvade varelser för att vi inte jämkar oss med mängden.