utmaning 259: skriv om ett ärr

Hon bar det som en åminnelse. En åminnelse om tiden med honom. Ibland var hon bara trött på det, ibland ville hon att det skulle försvinna men ofta särskilt nuförtiden var hon bara stolt. Hon hade överlevt honom. De hade träffats av en händelse ute på en bar i stan. Hon hade inte först sett honom men han hade sett henne. Han hade kommit upp till henne, pratat med henne och bjudit på en drink. Hon hade tänkt att det var väl ok men han var ingenting för henne. På något sätt hade han fått hennes mobilnummer och han hade skickat ett sms dagen efter bara för att se hur hon mådde. Sen rullade det bara på. Han var charmerande, skickade blommor, ringde på kvällen. Hon började mjukna för mannen hon först inte alls hade varit så särskilt intresserad av. De träffades, de kysstes, de älskade. Han tog henne ut på middagar och ut på ställen hon inte visste fanns, de gick på helgerna och promenerade i stan, såg nya affärer, museer, filmer. Snart sa han att han ville dela livet med henne, han sa att han visste att han hade hittat sin själsfrände. Hon kände samma sak, en man hon kunde lita på för första gången i sitt liv. En man hon kunde luta sina trötta axlar mot, han lovade att ta hand om henne för alltid. Bara ett par saker var hon tvungen att ändra på. Han hade inte plats för båda hennes hundar, hon måste välja en att ta med sig när hon flyttade in med honom. Hon måste lova att ge honom tid att introducera barnen, de var ju hans ögonstenar, men bara lite tid sen kunde de leva lyckligt. Han sa att hon behövde inte jobba mera, han skulle försörja dem. Hon sa upp sig från sitt jobb men tittade på hundarna och undrade vem av dem hon skulle välja. Hon bestämde sig att ta semester, åka och hälsa på släktingar innan flytten. Han ville att hon skulle vara med honom. Inte åka iväg just då, det var ju så mycket de fortfarande hade att fixa. De började gräla och mitt i grälet när hon stod oc hstirrade stint in i hans kalla ögon slog han henne. Han slog henne så hårt att hon föll och dörrkarmen slog till henne i bakhuvudet. Hon måste ha domnat bort och när hon vaknade stod han oroligt och tittade ner på henne. Han frågade hur det gick. Hon undrade vad som egenltigen hade hänt. Han sa att hon måste ha stått konstigt för han bara puffade till henne bara lite och hon föll. Hon visste att han ljög, hon visste att hon ljög för sig själv. Med blod fortfarande strömmande nerför nacken tog hon sina bilnycklar och lämnade honom utan ett ord. Hon körde direkt till akuten, fick sju stygn och körde hem. Ingen annan kunde se ärret, men hon visste att det fanns just där och med fingrarna kunde hon känna var det satt. Det bar hon som en åminnelse om en ond man hon för alltid önskade att hon aldrig hade träffat.