Saturday, June 27, 2009
Äntligen är den här veckan snart slut! Jag har inte sett fram emot den och jag är glad att den är över. För många månader sen lovade jag min "chef" att jobba extra denna vecka eftersom hon skulle på semester. Det är väl helt i sin ordning men det påminner mig bara hur illa jag tycker om jobbet. Nuförtiden gör det mig fysiskt sjuk att jobba mer än mina vanliga timmar. Det är som om min kropp spjärnar emot med allt vad den förmår och tillslut går den in för "förkylnings" eller "magsjuke"-mode och där är jag utelämnad till vad min kropp anser att jag borde ha. Trodde aldrig att psykosomatiska sjukdomar kunde var så starka i sina karaktärer. Måste komma ut ur det snarast eller vi (dvs min kropp och jag) kommer sitta fast i träsket ännu längre och må ännu sämre. Det soliga i det hela är att i torsdags hade jag gått och gruvat mig för en viss del av jobbet, som sen visade sig inte vara ett större problem...fast å andra sidan ett nytt och MYCKET större problem hägrade i horisonten på fredagen och den stormen får jag vackert vänta ut om ett par veckor.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
När man känner sig tvingad och forcerad brukar känslor av press och obehag komma farandes. Lösningen kan vara så enkel att man inser varför man är där man är idag och gör det man gör. Det handlar trots allt om en hel serie med val som leder fram till dagen som idag är.
Ångrar man något. Vad vill man förändra. Varför gör man det inte osv.
Till slut kan man inse att man är där man är för att man fattade de beslut man ansåg bäst för stunden... Folk man lärde känna på vägen på grund av de besluten var kanske inte alla bra, men de som var bra vill man ju inte göra ogjorda. Bakåt i tiden är bara bra att titta om man tror sig hamna i en likadan situation alldeles strax. Annars är det mest för kuriosa. Man kan lika gärna tänka "undrar hur mitt liv hade sett ut om jag varit Pierce Brosnan" som att fundera "om jag bara hade hängt med Helene istället till Malta -95 och blivit bartender som hon".
Jag vet att summan av problemen är konstanta för människor och att de dras till andra människor som har ungefär samma problemnivå. Men det finns mycket att vara glad för, så varför fokuserar vi på det som är dåligt. Jo, för det är det som beklämmer oss och det som vi fokuserar på. Men vore det inte roligare att inte göra det och inte bli bekymmrad över att man inte mår bra? Jo, fast det går på automatik. Kan man inte ändra det då? Hur gör en hund? Den ser ju rätt lycklig ut - är den smartare än mig? Den verkar ju ha rätsida på livet - uppskatta det som är bra - skit i resten. Regnar det på promenaden? Klev jag i min egen skit? Det jag åt nyss var nog en lekakula och inte levergodis - mental note - sniffa först, tugga sen.
Hundar verkar inte behöva så mycket - käk och vatten, uppmärksamhet, beröm och någonstans att sova. En hund skulle aldrig hamna i det mentala tillståndet att fortsätta göra något den verkligen inte ville göra - den skulle sluta med det och göra något annat istället. Direkt och utan omsvep. Okomplicerat, eller hur? Bieffekter? Det skiter en hund i - man tar tag i problem när de dyker upp, inte innan. Om man inte planerar krig. Eller mord.
Post a Comment