utmaning 257: Skriv om att styra

Ju äldre jag blir desto mer mer är jag säker på att den allra bästa semestern jag har haft var en seglarsemester från Whitby i Yorkshire till Honfleur i Normandie. Det är underligt men semestern var inte lång, inte ens en vecka men det kändes som en månad. Aldrig har jag fått en sån upplevelse av frihet och väckelse och närhet. Vi lämnade ett grått Whitby och seglade den engelska kanalen mitt i natten. Vi hade 4-timmars skift och var tvungna att hålla oss vakna och ajour med olika hjälpmedel, tex en radio som inte använde batterier, utan var tvungen att vevas upp emellanåt. Till den största delen var det autopiloten som styrde men ibland tog Pappa John över och någon enstaka gång fick jag försöka. Helt fantastiskt. När autopiloten "körde" var det ganska tråkigt, alla satt vi mest och pysslade med ditt och datt men när den stängdes av var vi också alla ett team. Vi passerade Le Havre, som inte är vackert och jag undrade hur Honfleur skulle se ut om staden nästgårds var så trist och grå. Så, bokstavligen, seglade vi runt hörnet och där skymtade Honfleur fram med sina medeltidshus i sprakande färger. Det var vackert, som en sagostad gömd i den bottersta delen av ett ont rike. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men som alla sagor tog det slut, vi fick ta färjan till Southampton några dagar senare och sen bila upp tillbaka till Skottland. I några dagar hade vi levt ett liv i magi där närheten till vattnet och den smäckra Moody Blues gjorde oss alla stolta. Pappa John undrade om jag någonsin vill segla igen och jag sa absolut ja men utan autopilot, för styra en segelbåt manuellt tar priset. Honfleur återkommer ofta i mina drömmar och tankar, jag har aldrig kommit tillbaks men hoppas fortfarande att än en gång få vara där. Mitt förhållande till Jon tog slut bara ett par veckor efter vår seglats, det var som om Moody Blues och Honfleur var det enda som höll oss ihop och när den tråkigt gråa verkligheten slog oss förstod vi att vi inte hade något mer kvar att ge varandra. Men att vara utan vår semester hade jag aldrig velat vara, vi skrattade så vi kiknade, vi drack champagne och tog promenader runt stan. Vi satt och åt middag vid kajen medan Moody Blues låg och väntade. Jag somnade med flytvästen blinkande, rullade tampar fel och nästan ramlade i sjön. Jag älskade det.