Så här var det. Vi har känt varandra i flera år och jag har alltid vetat att han var intresserad av mig mer än att bara vara vän. Så efter många hit och dit och ett par gräsliga förhållanden senare blev det tillslut vi. Jag hade åkt till Sverige för att slappna av och reda ut mitt liv lite och vi började sända sms till varandra. Han här borta och jag där borta. Första dagen vi träffade varandra, efter att jag hade kommit tillbaka hem, blev helt fantastisk. Vi åt middag, pratade, som vi alltid hade gjort etc. Jag vet att jag frågade honom redan då; Hur gammal är du nu igen? Jag visste han hade talat om det för mig tidigare men allt stämde inte riktigt. Han sa att han var 45, vilket då betydde att han hade fått sin son när han var 17. Ok, tänkte jag, sånt händer, speciellt i Storbritannien. Jag kunde nu också för första gången syna honom lite närmare i sömmarna utseende mässigt. Jag blev arg på mig själv, så ytlig jag var. Jag tyckte inte han var vacker och en kropp, som mer såg ut att vara tio år äldre, plus att han hade löständer...i alla fall hans framtänder var inte hans egna, de gungade lite mycket när han pratade. Normalt sett kunde jag inte se det men när jag låg i hans knä och tittade upp mot honom när han pratade då såg jag det. Jag tom varnade mamma innan hon skulle träffa honom under julen borta på en semester ö att han inte var en skön människa. -'Äsch', sa mamma, 'så länge som han är snäll mot dig så gör det mig detsamma om han är vacker eller ful'. På flygplatsen ville jag se hans pass, ursäkten var att se hur hans bild är i passet. Han visade det för mig i incheckningskön men konstigt nog låg ett av hans fingrar rakt över personnumret. Jag fick kalla kårar. Min envishet krävde att jag skulle se det. Jag ryckte passet från honom. Han var inte 45 utan 57. Om det inte hade varit fullt med människor på flygplatsen hade jag skrikit, jag blev tyst istället, lämnade tillbaka passet och kommenterade inte alls vad jag har märkt. Han sa inget heller. Just då vet jag inte vad han tänkte. Semesterveckan blev ok, vi pratade inte alls om saken, utom en kväll då han tog upp det eftersom han hade märkt hur tyst jag hade blivit. Han bedyrade mig hur ledsen och dum han kände sig med att ljuga men fortsatte att säga och intala mig att ålder är ju inget nuförtiden. Jag tänker han har totalt missuppfattat det. Förstår inte han att alla mina planer måste ändras? Jag är livrädd att om tio år ska jag sitta på pensionärshemmet och mata honom och jag kommer inte att vara äldre än 45! Sen åter igen tänker jag på hur självisk jag är. Väl hemma igen, blir väl allt lite bättre mellan oss. Jag försöker att acceptera det och se istället hur mycket han älslkar mig och vill ha mig.

Nu blir det bara svårare och svårare. Han har i och för sig haft ända sedan vi träffades haft en mycket stressig period av sitt liv. Han frilansar, inget jobb för närvarande och har lånat pengar av mig. Han har också haft i en längre tid en förkylning som bara blivit värre och tillslut blev han intagen på sjukhus för undersökningar. Jag har varit tvungen att köpa hans mat, ta hand om honom på flera olika sätt. Men det är väl helt ok, det skulle lika gärna ha kunnat hända mig. Det värsta är att han glömmer saker. Han har glömt vad mina förnamn är, vad jag spelar för instrument, vad min mamma heter (även fast han har träffat henne) och berättar om och om igen samma historier och anekdoter från sitt liv. Jag klarar inte det längre. Jag mår bättre utan honom. Han attraherar inte mig längre. Men han är den mest snälle människa jag någonsin har varit tillsammans med. Gör jag ett stort fel? Var det meningen att det skulle ha blivit vi?